Aftonbladet – 22 januari 1850, sida 1

republik, hvars oafhängighet det garanterat 1 förening med England, och slutligen på det hånande gyckel. som Rosas drifvit med alla Frankrikes underhandlingar genom att aldrig hålla något fördrag. Det omtalades äfven att franska regeringens fredliga sinnesstämning och benägenhet för underhandlingarnes fortsättande med den opålitlige Rosas ansågs vara en följd af engelskt inflytande. I korthet har äfven varit redogjordt för diskussionen härom i lagstiftande församlingen den 28, 29 och 31 December (jfr Aftonbladet N:o 8 och 9), huru alla voro ense derom att ställningen i Montevideo och Buenos Ayres icke längre kunde blifva sådan som hittills, hvaremot tankarne voro så mycket mera delade i afseende på den frågan, huru man egentligen skulle bete sig för att reda den trassliga härfvan; huru församlingen tycktes ogilla icke allenast regeringens afsigt att helt enkelt fortsätta de underhandlingar, hvilka hittills visat sig vara alldeles fruktlösa, utan äfven det förberedande utskottets tvetydiga förslag om en besynnerlig medelväg, som under namn af sbeväpnad underhandling hvarken skulle vara krig eller fred; samt huru slutligen församlingens egen vilja i afseende på krig endast kunde uttalas i form af beslut att ett amendement af de Rance, angående en kredits beviljande af 10 millioner francs för att i nödigt fall med vapen understödja underhandlingarne, skulle få komma under diskussion. Följden var att detta amendement skulle remitteras till vederbörlig utskottsbehandling. Sedan utskottets nya betänkande i ämnet blifvit färdigt, företogs frågan till ny behand ling af lagstiftande församlingen den 4 Januari. Utskottsreferenten Daru uppläste ett långt betänkande, hvari han belyste den hittills förefallna diskussionens gång och frågans närvatande ståndpunkt, Utskottet hade trott, att man borde öfverlemna åt regeringen att vidtaga lämpliga mått och steg-i den Montevideanska frågan, men omröstningen om de Rancs amendement hade förändrat ställningen och tagit initiativet från regeringen. Referenten påminte huru länge denna fråga varit ett föremål för onyttiga och ofruktbara underhandlingar. Utskottet hade derföre trott att en agent borde sändas till La Plata, understödd af nog betydliga krafter för att komma till en hastig lösning af frågans oupphörligt sig förnyande svårigheter; men det hade dock icke trott sig böra ingå i någon utveckling om de mått och steg, som regeringen borde taga, ej heller om de instruktioner, som den ifrågavarande agenten borde hafva. Utskottet bibehåller sin tanka, det vill icke uppgöra fälttågsplaner åt tribunen, ej heller yppa huru stor den styrka skulle vara, som borde sändas för att understödja agenten. Sådant skulle lätt kunna åstadkomma stor fara; man skulle på detta sätt underrätta general Rosas, som redan förut vore nog underrättad om hvad som förefölle hos fransmännen och om de medel, som de åmnade använda mot honom. I händelse således fred icke kunde med heder vinnas, hvilket ock knappast vore att hoppas — man, måste erkänna det — i detta fall borde, enligt utskottets åsigt, ett tillräckligt antal trupper afsändas för att försvara Montevideo och beskydda dervarande personer af fransk nationalitet. Leprådours fördrag borde således ej ratificeras, utan verkställande makten inbjudas att understödja framtida underhandlingar med nödvändig styrka för framgångs vinnande. De Ranc förenade sig med utskottets redaktion, emedan den innehöll, att underhandlingarne borde åtföljas af en truppstyrka och bedrifvas. med sådant eftertryck, att man kunde vara säker on ett ultimatums antagande och om den franska nationalitetens skydd för den fara, som kunde hota från ge neral Rosas. Ranct slutade med följande ord: Det är nödvändigt, M. H., att så ställa till, att Frankrike respekteras på alla håll, det är nödvändigt att republiken respekteras öfverallt och till hvad pris som helst. Röster från venstern: Ganska bra! De Laussat yrkar ratifikation af Leprådours traktat, fruktande att ytterligare underhandlingar skolal lyckas lika litet som hittills. Rosas, säger han, är chef för det federalistiska partiet, som representerar den amerikanska nationaliteten. Talaren jemför general Rosas med Mehemed Ali,l med Abd-el-Kader, och söker bevisa att äfven med en armå af 10,000 man skulle man icke kunna tvinga ; Rosas att erkänna republiken Uruguays oafhängighet. Det vore således bäst och man kunde i alla fall ingenting annat göra än ratificera Leprådours fördrag. (Motsägelser från olika håll.) Hubert-Delisle: Man vill negociera med Rosas; men att ytterligare underhandla med en sådan man tillåter icke Frankrikes värdighet. Kommen ihåg, mina herrar, att 44 ministrar och 40 diplomater för1 sÖkt sig, på denna fråga, och att vi icke dess mindre för närvarande stå på den punkt, att våra un-l. lerhandlingar snarare skadat än befrämjat saken.l. Åtminstone är vår ställning nu sämre, än då vil. började lägga oss i saken. Det är tid att draga sig, ur detta spel, som komprometterar det franska namnet i Sydamerika. Utrikesministern de la Hitte; Vi se med glädje, lt att de Rances amendement har förmått utskottet ( att förklara sig på ett mera tydligt och bestämdt ätt. Man ser att det öfvergifver summan 10,000,000 1: r. och med detsamma tanken på en stor expedition. Vi äro lycklige att i detta afseende kunna närma ll ss till utskottets åsigt i denna fråga. De svårigheer, hvilka vi nu stött på, hafva till stor del kommit 1 rån offentliggörandet af den Leprådourska traktaten, f hvilken utskottet endast på ett officiöst sätt hadels ått del. Härifrån har allt detta trassel kommit. ainder monarkien. De la Hitte: J hafven hört den hedervärda hr( )aru visa eder faran af att på denna tribun tala lögt (skratt) om diplomatiens hemligaste fråga. (Afrott på venstra sidan.) Mina herrar! Ett faktum skall bevisa rigtighetens f hvad jag säger. Då man diskuterade om denl! nexikanska expeditionen, talades om ett ställe närale n af fästningen San Juan dUlloas bastioner, hvarst en ångbåt kunde landa utan svårighet. Hvadli ände? Jo, då man skulle anfalla fästningen, fann nan denna punkt försvarad. Fienden hade blifvits inderrättad genom våra tidningar. r För mig återstår att svara på utskottets frågor. le Det frågas först, huru vi ämna skydda i Monte-s ideo boende personer af fransk nationalitet och förvara deras intressen. Men, mina herrar, huru för-,b vara alla personer af fransk nationalitet? Jag vet ntet annat råd än att återföra dem till fädernes la andet. (Utrop. Hånskratt.) Jag upprepar det; re-je eringen vill försvara Våra landsmäns lif och in-lir