Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 3

på ett eller annat sätt, söka att rätta en sådan uraktlåtenhet hos lagens vårdare; och detta sker säkrast och bäst derigenom att hvar och en för sig söker att tillegna sig förmågan att bruka skjutgeväret. Och detta har naturligtvis varit och är ändamålet med alla dessa framställde förslager att bilda skjutöfningar distriktvis. Vill staten, som den det ovilkorligen bör, dertill medverka, så är det rätt och godt; men eljest kan och måste det ske — ändå! Fänkom oss — och sådant är möjligt — Sverige egande 300,000 skyttar, som stodo der lugne, fastei medvetande af sin inneboende stora kraft, lyssnande till det oroliga sorlet från den öfriga verlden. Europas blickar skulle då ej föraktligt halka öfver det fattiga Sverige; utan med aktning dröja der, beundrande dess lugva och höga kraft. Och skulle det gamla Götha-lejon behöfva ännu en gång, för mensklighetens väl, blanda sig i de strider, som säkerligen förestå; så skulle verlden med häpnad förnimma, hvad den förr en och annan gång erfarit, att det lilla Sverige fortfarande är stort, när det gäller att strida för sanning och rätt — för frihet och tro! Emellertid är förhållandet nu att ingen af desse 7350,000 beväringar blifvit — såsom sådan — öfvad i målskjutning. — Att som hufvudsaklig ursäkt härför får gälla den allt för korta tiden, som blifvit afsedd i och för bevilringens vapenöfningar, kan rättvisligen icke bestridas, men något borde dock kunnat göras; ty detta intet, som är gjordt, gifver eljest stöd åt den ofvan citerade förmodan, alt en viss fruktan att sätta vapen i händerna på allmogen, dertill vore orsak. Om denna förmodan åter är grundad, så är en sådan fruktan icke endast sårande och otacksam emot denna Sveriges ädla och högsinta allmoge; utan den är i högsta måtto enfaldig och saknar alla möjliga grunder. — Hvad fruktar man då af denna allmoge såsom väpnad? Hvad har denna allmoge gjort, när den varit kallad under vapen af en Engelbrekt, en Wasa, en Magnus Stenbock ?— Jo, den har räddat fosterlandet ifrån påtaglig undergång; och sedan den detta gjort, har den stilla och fredlig återvändt till sina torftiga hem och utbytt svärdet mot plogen och spaden! Detta har den gjort. — Tusende sinom tusende svenska bönder hafva låtit igenomborra sig af kulor för sin konung; men ingen enda svensk bonde rigtade någonsin sin kula mot sin konung. — Väl föllo våra herrliga konungar Gustaf Adolf, Carl och Gustaf för kulor — i blomman af sina år. De kulorna kommo dock icke ifrån svensk allmoge; men hade svenska allmogen stått der väpnad, hade troligen de två af desse trenne kulor icke blifvit afskjutne; och hade sådant ändå skett, så hade väl dessa skyttar velat hafva litet nogare reda på förhållandet med skottet, isynnerhet som den bortdöende knallen af dessa skott hemskt hviskade icke blott om kungamord, utan ock om brodermord; och mycket hade då blifvit annorlunda! — Den Sveriges konung, som i sann kärlek och oskrymtadt förtroende förlitar på Gud och Sveriges allmoge, han bygger sannerligen icke på lösan sand; ty en starkare, skönare, ädlare, mera älskande och i döden trofastare lifvakt än Sveriges väpnade allmoge — kan lingen konung på jorden framställa! Sveriges allmoge — så der väpnad — är visserligen fruktansvärd, ja isanning mycket fruktansvärd; men endast för Sreriges fiender. Den ende fiende Sverige nu fruktar är Ryssen och det lpå, om ej just goda, dock fullgiltiga skäl; men när 300,000 Svenske män stå stridfärdige, då förvandlas denna fruktan uti kallt förakt och så bör det vara, så måste det blifva!— De, som nu skrika emot alla mått och steg, som vidtagas att tillvägabringa ett sådant för fosterlandet ärofullt och tryggande förhållande, gå således endast Ryssens ärender, emedan denne ensamt förlorar dervid; och är det väl troligt, att nu — så väl som förr — ryska rubler hitta vägen till Sverige och der äfven finna en och annan usling, som mer älskar rubel-klangen än Sver ges ära och sjelfständighet! Ehuru det, vid 4453 års möte i Lihköping, utfärdade förbud för allmogen att derefter bära vapen väl icke — åtminstone icke ensamt var förestafvadt af ädlare motiver; var ett sådant Idock på sin tid utan tvifvel af behofvet högeligen påkalladt, då det beredde sinnena till Jemottagande af en Birger Jarls och Magnus Ladulås fridslagar) till befordrande af den för jhvarje samhälle oumbärliga inre säkerheten; enär förut endast den fysiskt starke hade rätt, och ostraffad kunde begå hvarje brott, hvarje lgrymhet emot svagare medmenniskor. — Lika nyttigt, ja nödvändigt som detta var för den inre lsäkerheten inom samhället, lika nödvändigt är lock för samhällets yttre säkerhet, att den ytiterliga motsatsen af den förra råa kraften och lvildsinta våldsverkan icke blir rådande i liknöjd dåsighet och bortklemad veklighet. — För jmycket och för litet skämmer allt; ty lagom är bäst. — Vår tid tillkommer att Jösa problemet: att para kraft med mildhet; af hvilken förening uppstår harmoni och allt skönt och godt! — Det är nu hög tid att nationen friskar upp sin fordna stridbarhet, då hvarje medborgare är — och detta med rätta — förklarad skyldig som soldat deltaga i fosterlandets försvar. Derföre låtom oss ock på allt sätt söka återkalla denna stridbarhet, hvartill intet kraftigare skall bidraga än en allmän skjutfärdighet; och denna vinnes och bibebålles säkrast och bäst genom allmänna skjutöfningar! Jag kan ej underlåta att, som slut på denna lilla uppsats (ehuru förut rik på citationer) luppr repa dessa vår herrlige, sannt Svenske Tegnårs lord vid invigningen af en skjut-bana: Säker hand och säkert öga! Ingen vet, hvad villebråd vi få, Om det en gång börjar snöga Stormande wur nordöstlig vrå. Högt är då det spel vi spela,i Vildt går jagten ifrån trakt till trakt, j Dubbelt farligt då att fela, Men ock dubbelt skön den vilda jagt! — i Januari 4850... Skarpskytt och Vi asfving