Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 3

s DD 0 lägligt tillfälle återkomma till deita såväl militäriskt som statsekonemiskt ganska vigtiga ärende. (Insändt.) Ett ord så godt som två. — — Den är Rysk, — Men Svenskar och Ryssar äro ej fender mer. — Med förlof, de äro och blifva. Vigarf ) skiljer dem åt för altid, — — — — — — — Tegner. Ingen större sanning sades, som ej började att heta orimlig: ingen större gerning gjordes, som ej började att heta omöjlig. — Denna den snillrike tänkaren Thorilds sats är, som dagliga erfarenheten nogsamt visar,i allo beståndande äfven i våra dagar. — En sådan större sanning) uttalade den artikel, som under rubriken nett gif-akt, intogs i Aftonbladets M 87 för förlidet år, då den påstod: nödvändigt vara att införa allmänna folknöjenn, och derigenom tillvägabringa en behöflig lyftning hos nationen, icke endast i fysiskt utan jemväl i moraliskt hänseende. -— En sådan större gerning föreslogs i samma artikel med dessa ord: att öfver hela landet — distriktvis — bildades skjutsällskaper, skyttförbund, skyttgillen eller hvad annat man behagade kalla dem, hvilka den vackra årstiden på helgedagseftermiddagarne samlades till skjutöfningar. Författaren till ifrågavarande artikel hoppades, att dess innehåll skulle gillas af alla ädlare sinnen; men väntade äfven, att samaa innehåll af andra skulle klandras och smädas. Begge delar hafva ock ganska riktigt inträffat. — De föreslagne allmänna skjutöfningarne hafva, af en stor del af pressen, blifvit varmt förordade; och åtskillige insändare äfven uppträdt med projekter i och för verkställigheten deraf i stort. — Detta var hvad man vågade hoppas. Men, som sagdt, man väntade äfven motsägelser och försmädelser, och de hafva ej heller uteblifvit. Samme vår Thorild söger på ett annat ställe: jag har funnit, i våra fint barbariska samhällen, trenne stora slag af försmädare. Hvilka jag, med samma rätt som Adam fordom med sina bestar, nämnt efter deras natur: 4. Rytare, 2. Grinare, 3. Fånar. Den der racen af här nämnde bestar fortlefver ännu i våras. k. upplysta tider, hvilket bland annat synes af de anfall de gjort och göra emot de ifrågasatte allmänna. skjutöfrirgarne. Sålunda har ett litet, men valdt sällskap af Rytare och Fånar i den famösa tidningen t. v. Morgonbladet (f. d. nSynglaset) oftare på sitt ohyfsade, bestialiska språk tagit sig före att förklara föreslagne skjutöfningar för icke mindre än revolutionära och samhällsomstörtande. Sådant kan väl dock med fullt skäl kallas: både ömkligt och löjligt! I ett extrablad till Postoch Inrikes tidningar, för den 20 sistl. Nov. har äfven en Grinare uppträdt emot berörde skjutöfningar, och det sålunda: ,krigsreserven. Författaren föreslår skjutöfningar för densamma. Sådana kunde visserligen vara nyttiga, men (!) möta dock flera svårigheter, dels i afseende på lokalen, ej vid alla kyrkor dertill lämplig, dels af farhåga för olyckshändelser, hvilka genom många oyana skyttar äro att befara.v I sanning en så äkta kärring-tanke, att endast en postgumma, kunnat kläcka fram den vid ett extra tillfälle. Den nervsvaga (enerverade?) matronan — så förfaseligen rädd för skjuteld, vill väl då äfven motarbeta och afstyrka allt begagnande af eld i allmänhet; emedan den någon gång åstadkommer vådeld och mordbrand, ehuru ,den visserligen kan vara nyttig) vid matlagning och kaffekokning, med mera smått och godi? Som jag emellertid aldrig varit någon synnerlig älskare af menagerier, önskar jag ock nu — ju förr dess heldre, få skilja rig vid här för respektive publiken presenterade praktexemplar af Rytare, Grinare och Fånar: men torde dock för dem, som ej förut känna Thorilds beskrifning på desse bestar, böra återgifva några drag af dem: Rytare. Desse äro i lif och själ barbarer. De hafva en enda verklig känsla, och den heter: Jag: De hafva en enda rätt klar ide, och den heter: jag är jag. I allt annat är lögnen hos dem orygglig., — — — — — Om man kunde se själen i en Rytare, så skulle hon s2 ut som en Irokes i sin krigs-ståt, det är, med ansigtet: färgadt öfver af blod. och svarta breda tvärstrekar., En Fåne — förargar sig så öfver all klar och hög id, all klar och hög förtjenst: som kalkopen öfver den röda färgen. Han kan för sitt lif inte tålatl Grinare. Ibland är en Grinare rätt rolig. När han recenserar ett projekt, fullt af godhet och välmening; så hänger han en tafla af en omöjlig solvisare i ändan på detta projekt. — Hvilket är alltför qviekt: fast han då ej kommer ihåg, huru mycket oändligen 1-jligt man kan hänga i ändan på en recensent, utan att det just — bevisar något.n Öfverste af Forsell yttrar i sin pstatistik öfver Sverige följande: Så väl vid 4809 års riksdag som äfven sedermera har fråga varit väckt, om icke beväringsmanskopet borde under loppet af sommaren samlas söndagseftermiddagarne på kyrkovallen, för att under kommando af indelta armäns befäl öfvas i militära rörelser och framför allt i målskjutning. Skälen till den o