Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 2

moralitetens vägnar så lösaktig organ skulle få intaga ett rum i publiciteten utan protest från alla de delar af den öfriga pressen, som hafva någon känsla för det skickliga. Vi hafva i alla fall flere gånger undrat, att Vinterbladsmannen så länge låtit dess ofog passera utan att slå till med storändan. Slutligen frukta vi att någonting af grandet och bjelken här är med i spelet från Vinterbladsmannens sida. Ty om någon synes varit gallsjuk, så är det väl han sjelf emot Aftonbladet, då hela hans publicistverksamhet och alla hans äfbandlingar nästan uteslutande äro riktade mot det!a blad och dess förläggare, hvilka han tillägger alla möjliga lack och lyten hvad motiverna heträffar, utan att synnerligen bry sig om bevisningen. Se här vidare ännu en beskyllning som vi anse väl hård. ,Planberäkning,, säger han, är hvad som leder Aftonbladsmannen, och är han häftig, så spelar han det blott, så snart åtminstone fråga är om allmänna angelägenheter. Man bedrager sig otvifvelaktigt om man tror att det är harm, att det är revolterad rättskänsla, som så oupphörligt framvkallar t. ex. den Zachrissonska frågan till benarbetning. Denna fråga är temligen afgjord i opinionen, och de ständiga uppstötningarne behöfdes icke för att framkalla en öfvertygelse, men hon kan bearbetas för att derutur framkalla passioner, och derföre släppes hon aldrig.n Vi skulle tro, eftersom Vinterbladsmannen talat om ilska, att en icke så liten portion ilskenhet ligger i det här citerade bemödandet att karak!erisera oss inför publiken. Vikunne med visshet utmana Vinterbladsmannen, att söka framtaga ur Aftonbladet något i bitterhet motsvarande anfall emot honom, eller öfverhufvud något som åsyftat en anmärkning mot den personliga karakteren, såvida ej bevisen blifvit lagda bredvid. Men serskildt förekommer i afseende på hvad som yttras om Zachrissonska frågan, att Aftonbladet på den sista tiden upptagit den ganska sparsami, och läsarne hafva sjelfve kunnat kontrollera, att med undantag af tryckningen af hr Zachrissons stämningar och en tillrättavisning åt Morgonbladet för dess infama utfall inot hr Z., om hvilket sednare t. o. m. Tiden var af samma tanka med oss, är det nu ganska länge sedan Aftonbladet bade någon artikel härom. Vinterbladsmannens beskyllning, så vidt den skulle styrkas af hvad han härom anför, hvilar således blott på en fiktion. Att detta märkvärdiga mål emedlertid ännu alltid någongång kan komma att nämnas i förbigående, neka vi icke; men är det väl att undra på, då Vinterbladsmannen sjelf förut förklarat, att detsamma vore det svåraste eller mest komprometterande som ännu kunnat anmärkas mot den nuvarande regimen? Snarare måste man vid ett sådant förhållande förundra sig öfver den önskan, som oaktadt nyssnämnda förklaring nu synes framskymta hos Vinterbladsmannen, att man måtte släppa denna fråga, såsom han uttrycker sig. Och hvarföre? Har man då ännu tills datum ifrån det motsatta hållet sett något säkert tecken till, att vederbörande funnit sitt handlingssätt derutinnan förhastadt? Ett bidrag till den vackra humaniteten emot Aftonbladsmannen, följer ytterligare i nedanstående stycke, som vi citera i sitt sammanhang: emedan det äfven rörer vår publicistiska ställning: Det begynte se något svårt ut att kunna med argumentationens vapen nedslå det hvilande förslaget, sedan det ena efter det andra småningom kom i dagen, hvilket ådagalade haltlösheten af det först tillskapade fördomsfulla ropet deremot. (Vihafve re: dan i det ofvanstående förklarat oss öfver detta tillmäle.) Vår Aftonbladsman hade lukt utaf den slippriga ställning, han måste intaga genom att envisas med raisonnement och argumentering; och han öfvergaf alldeles den vägen. Det ser ut, som hade han tänkt så här: Jag binner lättare målet, om det lyckas mig att genom knipsluga ko sbinationer och insinuationer göra alla dem misstänkta och förhatliga, hvilka interessera sig för förslagets genomdrifvande: jag skall afdagataga fostret genom att pina ihjäl föräldrarna; jag skallså nedsätta dem, att ehvad de åstadkommit eller yilja befordra, skall utan vidare undersökning blifva förhatadt och förkastadt för deras skull. På annat sätt kan verkligon beteendet icke nöjaktigt förklaras. Möjligt kan väl vara, att den första fiendskapen icke gällde fostret, utan föräldrarna: men detta kan nu vara likgiltigt; den ena känslan, liksom den ena uträkningen, kan vid ett dylikt förhållande ofta sjelf icke reda sin primogenitur framför den andra. Oss hvarken åligger eller tillkommer att förklara eller försvara de principer, som regeringen följer i sin politik i allmänhet; vi känna dem icke och hafva aldrig antydt, att vi skulle känna dem. För oss må Aftonbladsmannen alltför gerna tro om den saken, hvad han behagar; hans tro är i alla fall, såsom man dagligen ser, intet annat än ett bemödande att väcka en tro hos andra. Han har nu gått ut på alt inbilla verlden, at regeringens innersta tanke uttalas i dea nya tidningen Den Conservatives program, d. v. s. den krassaste autokratiska tendens, den oböjligaste reaktioms V st, den styggaste förruttnelse-princip, som någonsin i något civiliseradt samhälle haft en organ. De bevis, han för sin insinuation har att anföra, bestå egentligen — hvaruti gissar läsaren? jo, i det hvilande representations-förslaget. Märk nu här gången af räsonnemanget. Först klagar vår Vinterbladsman öfver vår tystnad om repretentationsförslaget under den sednare tiden; sedan säger han — och Gud vet hvarRR RR RR ER nn nd LA kän nar hanam harvtisvn SOM ooo oo aa mt