Aftonbladet – 21 januari 1850, sida 1

säger er om igen, att jag endast önskar återlemna det guldstycke, som ni gaf mig i går afton i Florens — ty jag inser mer än väl, att ni gjort ett missag, och att ni icke ämnat sifva mig så mycket pengar för en liten vwioin-aria, ehuru den icke var så ful heller — samt äfven det silfvermynt, som ni förliden natt kastade till mig under lagningen af eder vagn, emedan ni ansåg mig för en tiggare. Jag spelar fiol, för att hederligt förtjena mitt bröd; men jag är icke någon tiggare. Förstår excellenza?p På min ära, detta är förträffligt, intagandi nakalöst! sade hertigen, och tog den NE amatören i hand; nå, min kära hederliga lilla vän, berätta nu huru du har kunnat följa mig Vit.n j Det var svårt nog, ers höghet, sade Bapist, uppmuntrad af hertigens wänliga blickar. Ni bör veta, att, då jag upptog myntet och ipptäckte det misstag ni hade gjort, följde jag r in i förmaket, för att återlemna er det; nen ni var alls icke samma man som ni var inder portiken; ni lemnade icke mera uppnärksamhet åt den stackars Baptist än åt den ägste af edra tjenare. Mitt mod svek mig, ch jag vågade icke tala till er. Innan mitt nod återvälide, inföll timman för eder afresa, ch ni gick in i vagnen. Hästarne skulle just ättas i gång, och emedan jag icke kunde beålla de penningar; som jag visste att ni icke mnat gifva mig, blef jag nödsakad att följa er. ag klängde upp på fotsteget och höll mig fast å godt jag kunde, ända till det ögonblick då agnen gick sönder; då tänkte jag att draga ördel af händelsen och att gifva er guldet baka, samt återvända till Florens, der jag emnat någonting efter mig, hvaröfver jag är rycket bekymrad; men det tjenar till intet tt nu tala derom. Jag närmade mig vagnen, ir att tilltala er; men i stället att lemna mig Hfälle att förklara mig, kastade ni till mig it mynt, i det ni kallade mig tiggare!, Se, ccellenza; jag skulle hafva följt er hvart m helst, ända till verldens slut, hellre än g med titeln af tiggare behållit det sista Myn