Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 2

min arm. Men nej! det är fåfängt. Jag kan ej mera återfå min fiol, än jag kan återfå min stackars far eller min älskade mor. Och jag känner mig sjelf för väl — jag känner att det är omöjligt — jag skall aldrig kunna spela på en främmande fiol, lika litet som jag skulle kunna säga fader eller moder till en främmande menniska. Ack, jag har förlorat min fiol! Jag bar förlorat mitt allt! Midt under sin sorg och sina tårar fick Baptist en stöt, som våldsamt kastade honom till marken, der han låg afsvimmad af fallet. ,Hvad står på? Hafva vi stjelpt omkull? sade prinsen i en sömnig ton. Nej, ers nåd; det är blott bjulsxeln som gått af, svarade postiljonen; men vi äro nära en liten by, och, om ers nåd vill tillåta, skall Jag frånspänna en af hästarna och rida i fullt galopp, för att väcka en smed af mina bekanta, som skall anse för en ära att laga ers nåds vagn. Gå då, utan att spilla flera ord, sade hertigen otåligt. . Under detta samtal Hade Baptist stigit upp, och sedan han öfvertygat sig att icke något ben blifvjt brutet, sökte han förvissa sig om, hvar han befann sig. Mörkret medgaf icke detta; men han tröstade sig med den erinran att han icke skulle blifvit klokare, äfven om det varit midt på dagen, emedan han aldrig hade varit på detta ställe förut. Gör ingenting, sade han, okunnig om buru långt hästar kunna hinna på sex timmar, gör ingenting, vi kunna icke vara särdeles långt från Florens, och jag kan återvända dit tillbaka. Jag anser detta vara ett godt tillfälle, medan vagnen är tvungen hålla stilla, att återlemna prinsen hans louisdor. Derefter skall jag gå tillbaka till Florens, och söka återfinna min fiol, min stackars fiol Ö att jag måtte finna den oskadad!