Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 2

Fn rr rn att sätta sig i spetsen för rörelsen. — —-— — Korrespondensartikel från Wien till Daily News. Som jag hört från säker hand, ärnar regeringen, för att reda de financiella svårigheterna, upptaga ett tvångslån af 30 millioner gyllen i det Lombardo-Venetianska konungariket. Alla som betala öfver en viss summa i årlig skatt, skola blifva ålagde att bidraga till detta tvångslån. Tre fjerdedelar deraf skola erläggas i klingande mynt, det öfriga i anvisningar på konungarikets blifvande inkomster. Obligationerna skola7 löpa med 3 procents ränta: Angående tiden och sättet för återbetalningen bar jag ej hört några detaljer. Emellertid hoppas regeringen på detta sätt afhjelpa ögonblickets behof och förekomma stagnationen i penningemarknaden. Men de som känna Italienarne, påstå att dessa ej skola sky de största uppoffringar för att motverka regeringens afsigt. Milanesarne äro ännu rika, oaktadt alla konfiskationer och plundringar som ägt rum. De skola operera på penningemarknaden i Wien, för att tvinga det utgifna guldet att återvända till Italien. De skola med banknoter köpa det metalliska myatet tillbaka, och österrikiska penningemarknaden sålunda blifva mer än någonsin öfversvämmad med papper. De skola visserligen härigenom lida betydande förluster, men kanhända ej större än om de hade bebållit sina obligationer. Sådana menniskor, som kunnat aflägga vanan att röka, för att minska österrikiska regeringens inkomster, skola ej draga i betänkande att uppoffra några millioner, för att äfven tilintetgöra denna österrikiska finanspian. Den härvarande kamarillan utgöres af furst Schwarzenberg, erkehertiginnan Sofia och general Gränne. Den inflytelse, som den sistnämnde erhållit sedan han blef utnämnd till kejsarens generaladjutant, har nyligen stigit till en höjd, som gjort honom ryktbar äfven utomlands; och några uppgifter rörande hans föregående bana torde derföre icke vara utan intresse. General Gränne är omkring 38 år gammal. Han blef först bekant då han hos erkehertig Stefan, som då befann sig i Prag, utnämndes till en dylik post, som han nu innehar kos kejsaren. Hans titel var då öfverhofmarskalk; hans befattning var att observera och rapportera för hofvet allt hvad denne unge prins företog. De tjenster, han gjorde i sådan egenskap, väckte erkehertiginnans uppmärksamhet, så att hon ansåg honom passande att vara mentor för hennes egen kejserlige son. General Gränne har den sällsynta talangen att göra sig lika omtyckt och oumbärlig för begge de partier han tjenar. Han lemmar sällan kejsa rens sida, är vid alla hans utfarter och resor hans beständige följeslagare, den hurtige verkställaren af alla hans önskningar, den säkra kanalen för alla underhandlingar med tbronen, den förtrogne sekreteraren och skaffaren af les menus plaisirs. General Grännes kunska per äro långt ifrån den ståndpunkt, som kunnat göra honom skicklig att bekläda något embete af vigt. Men i allt hvad som angår militärparaden är hans omdöme ofelbart, och kejsarens afgjorda böjelse för militära sysselsättningar underhålles msorgsfullt af denne hans favorit. Då Frans Josef iklädde sig sin första uniform, utropade ban: )Voilå un habit que je ne quitte plus,. Besöket i Warschau bidrog naturligtvis äfven att öka hans benägenhet för det militära. Denna kenägenhet är emellertid i Österrike på intet sätt populär; allt sedan Josef II:s tillträde till regeringen hafva de österrikiska furstarne alltid sökt ådagalägga både civil karakter och civil drägt, hvarigenom de i sina borgerliga undersåtares ögon fördelaktigt utmärkt sig framför de militäriskt utstyrda monarkerna af Hohenzollernska huset. Kejsaren är nu sjelf generalbefälhafvare öfver sin arm. Jag bar redan förut nämnt, att krigsexpeditionen blifvit flyttad från ministerhuset till kejserliga palatset, der alla utnämningar och befordringar nu utfärdas, helt och hållet oberoende af ministeren. Cölnska bla den hafva redan berättat om Radetzkys stora missnöje med general Grännes allsmäktiga styrelse. Men jag kan tillägga en anekdot i detta afseende: den gamle marskalken har skrifvit till en af sina vänner i Wien, att om han ville se honom innan hans död, så måste han komma till Italien, ty marskalken ärnade aldrig återvända till det otacksamma hofvet Radetzky hade nemligen insändt till Wien er lång lita på officerare, som han önskade fö befordrade; men general Grönne fann för godt att nämna helt andra personer efter sitt eget tycke och deremot stryka ut på Radetzkys lista de namn, som ej voro i hans smak. Dessa utstrykningar voro så många och så betydande, att de ej kunde annat än i högsta grad förolämpa segraren vid Novara, och denna hän. delse aflockade honom således de skarpaste uttryck af förtrytelse. Det var också naturligt att en sådan oförrätt skulle väcka så mycke mer bitterhet hos den gamle veteranen, som den härledde sig från en fredsofficer, hvars erfarenhet i militära ämnen inskränkte sig til