Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 2

hvarje snyftning; huru kunde jag glömma dig? — lemna dig ensam i ett hotell öppet för hvem som helst, der den förstkommandes fötter skulle krossa dig eller, hvem vet, kanske undansparka dig med förakt! Ack, min fiol! min kära fiol! — du var den ende som svarade mig med kärlek, då jag talade till dig — den ende som tilltalade mig med min moders röst; huru skall jag kunna finna dig, när jag återkommer till Florens? Min fiol var icke en vanlig fiol: den var icke ett dödt ting, såsom den gamla Barbarina sade, hvilken för en tid upptog migisitt hus; min fiol var min vän, mitt sällskap, min tröst. Den dag jag icke hade ätit någonting, kunde jag ur honom framlocka toner, som smälte alla förbigåendes bjertan. Var jag glad, blefvo tonerna lika glada som jag sjelf. Den som lyssnade till min fiol, kunde alltid säga till sig sjelf: den lille Baptist är hungrig, eller sorgsen; eller det har varit en god dag för lilla Baptist; eller den lilla Baptist vet icke, hvar han skall sofva i natt. Ack! jag vet ganska väl, att jag för det guld, som den franska excellenzan har gifvit mig, skulle kunna köpa en annan fiol, eller två, kanske tre; men penningarna tillhöra icke mig; dessutom skulle det icke vara min fiol, min egen fiol, som min fader lemnade mig — icke den fiol, så ljuflig, vacker och lydig för min hand, ur hvilken tonerna tycktes komma, innan stråken vidrörde strängarna. O, hvad skall det blifva af min fiol? och i hvilket skick skall jag finna honom, då jag återkommer till Florens? Jag är en usling som har lemnat min fiol, för att springa efter denna herre och återställa till honom penningar, som han kan ske icke det ringaste bryr sig om! Detär visserligen ett guldstycke — huru vackert är det icke! — men min fiol är fullt ut så mycket värd. Jog skulle vilja gifva allt guld i verlden, om jag i detta ögonblick hade den under