Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 1

då han såg förtviflan målad på gossens ansigte, rördes: han utaf en ögonblicklig känsla af med lidande och nyfikenhet, hvarföre han frågade hvad han ville hertigen. Jag skall berätta er alltsaminans), sade gös sen; utan. att; förlora något åf sin fattning. Jag speladefiol för: hertigen. Hah fann mycket nöje deri; men det förundrar mig icke, ty jag -har spelat för många andra utom honom, hvilka förstått musik; måhända, lika väl som han. Såsom ett .-tecken af hans belåtenhet, tog han på måfå fram ett mynt ur sin ficka och kastade det till thig:? Detta vat allt godt :och :väl; men då jag tog upp: myntet, fann jag att det var ett guldstycke. Nå,: hvad ligger der för ondt i det?v frågade betjenten. ; Der ligger icke något ondt i guldstycket, herrex, svarade den lilla florentinaren; men det ondå skulle ligga hos mig, om jag behöll det; och orsaken, hvarför jag bad er låta mig tala med er herre, är den, att jag önskar återställa det till. honom. j År pojken tokig? sade betjenten med en axelryckning. Eftersom bans nåd har gifvit dig louisdoren, så är den också ämnad åt dig, och det bästa är, att du behåller den. Ni förstår icke, herre, att hertigen måste hafva gifvit den af misstag; han skulle icke hafva gifvit en louisdor för en liten violinariaå; om det är er godhet som låter er säga — Du är ett ita!ienskt dumhufväd! sade betjenten, idet han vände honom ryggen och ick. : Dumhufvud! dumhufvudi upprepade den lilla florentinaren förbittrad. Om hans nåd gifvit mig den med dessa ord: Se, Baptist, här är ett guldstycke, jag gifver dig det, då skulle jag visserligen vara dum, om jag icke behölle det; men nu visste han ieke, hvad ban gaf. Dessa stora herrar äro så oaktsammia och