Aftonbladet – 18 januari 1850, sida 2

skall rusta sig, och regeringen samla hela sin kraft, samt att Riksdagen just sammankommit för att man måtte kunna rusta sig med större eftertryck. Det vore icke rådligt, ej heller lären J, M. H., fordra det, att jag skulle här uppvisa en förteckning på våra troppar, som stå samlade under den kraftful!e riks-kommissarien Tschani vid Drave. Men så mycket kan jag säga, alt dessa troppars betydande styrka gjort att de upproriske, hvilka längta efter det herrliga Ungerns bröd och vin, ännu icke vågat sig beträda vårt område; de skulle också icke förmått det utan att blifva tillbakaslagna, fastän de, till följd af deras gamla författning, stodo der beväpnade, under det att vi först måste anskaffa allt., En annan angelägenhet är den Serviska uppresningen i söder. Al dialektik är otillräcklig att utforska dess orsaker. Kroatien är åtminstone ett land. Det kan ej, utan att begå majestätsbrott, angripa det band som förenar det med den Ungerska kronan; men det är likväl ett land. Men den som vill, inom Ungerns egna landamären, bilda ett rike, han är en upprorsmakare, af den sort, som man endast kan besvara med galgrepet. Men, M. H., medborgareblods utgjutande är dock en sak af stor betydenhet, äfven mot brottsliga. Vi hafva fördenskull velat försöka allt, för att förekomma det, under fast uppmärksamhet derpå, att mängden är missledd af ett litet antal ärelystna ledare, under denna upprörda och revolutionära tid. Vi hafva fördenskull vidtagit alla åtgärder för att villfara möjliga önskningar. Men jag vet ingen annan eftergifvenhet här tänkbar, än att sammankalla ett concilium för de Ungerska Servierna, bvilket den förra regeringen lång tid underlåtit.n Å Befallning derom blef utfärdad: men då fann erkebiskopen Rajaschitsch för godt att sammankalla en folkförsamling till Carlowitz, och förklara densamra för en Servisk national-församling. Denna församling, förstärkt af roflystna hopar ifrån det Turkiska Servien, ökad till flera tusen menniskor, har antagit en nationell hållning, förklarat Banatet, Syrmien, Batschka och Baranja för Serviska nationens tillhörighet, och valt sig en Patriark och en Woiwod., Vid första underrättelsen om dessa oredor, ditsände vi kungliga kommissarier. Under det de å sin sida sträfvade, arbetade vi på att samla troppar — men det var ingen lätt sak att samla tillförlitliga troppar i Ungern, under närvarande förhållanden. — Således anser jag det redan vara mycket, att vi hindrat upprorets utbredning längre åt norr, och att vi tvertom trängt det tillbaka till gränsen, och såmedelst skyddat landet från deras öfversvämmande, intill dess vi samlat tillräckliga krafter för att, såsom örnar, slå ned på dem och tillintetgöra dessa röfvarehopar., Medan vi samlade troppar, ansåg sig den kunglige kommissarien Tschernowitsch böra försöka fredsmedel och sätta sig i beröring med bufvudmännen. En vapenhvila för tio dagar ingicks; under denna tid skulle anförarne afskeda sitt manskap, och såväl sjelfve-återgå till lydnad, som också dertill förmå folket. Detta stillestånd går till ända den 4 Juli. Den k. kommissarien hade intet serskildt tillstånd till detta förfarande, men allmän fullmakt att använda alla möjliga medel att återställa lugnet. Han hade ansett detta medel tjenligt; men der är åter en sådan sak, hvars billigande eller klandrande beror af följderna. TI dettaögonblick står, i dessa trakter, en betydande krigsmakt, under anförande af en skicklig, erfaren, djerf och tapper krigshjelte. Hans operationsplan är uppgjord på stället, förevist och godkänd af krigsministern. Huru en fältherre skall bete sig på fältet, anser jag icke böra inför offentligheten afhandlas, på det vi icke måtte åter införa de tider, då det Wienerska hof-krigsrådet, från en mjuk soffa, ledde operationerna så att vi blefvo slagna, eller, då sådant icke skedde, för -segren hade att tacka den lyckan, att. det fanns en chef, som stoppade orderna ouppbrutna i fickan till dess han vunrit en hufvudbatalj ). (Bifall. Om närvarande strid vill jag tillägga, att Ungerska folkets beredvillighet att försvara landet öfverträffat mina förhoppningar och mitt förtroende. För några år sedan hade jag under sorglig ställning önskat att Försynen ville gifva mig en enda punkt, af hvilken jag kunde hemt: skäl till den förhoppning, att nationen förstode att uppvärma sig för friheten, så ville jag icke förtvifla om vår framtid. Gud har låtit mig upplefva en sådan lycka. Ungraren lefver nu i hög lyftning, och man behöfver icke mer: betvifla nationens framtid. (Stormande bifall. (Slutet följer) UTRIKES. Too? filas snan Ian I nraccAn hafira