Aftonbladet – 18 januari 1850, sida 2

Gud vare lofvad! utropade Wanda, min make är ännu densammepy. Pagorski förde henne ned på gården och visade henne en med dubbla bottnar försedd kibitka, som han vid sina utiarter begagnade. Allt är färdigt, sade Ian, redan uti trenne månader har jag ägt kunskap om de panslaviska rörelserna, och det genom sjelfva offi cerarne uti garnisonen. Jag skulle redan varit död af trånsjuka, om en enda lans i Polen höjt sig för friheten, utan att jag fått vara med. TI afton skall du få veta min plan, men hvad fem långa års förställning kostat mig komrer du aldrig att få erfaran. Sedan planen till flykt blifvit aftalad, begåfvo de sig vid midnattstiden, åtföljde af en trogen hund och endast lyste af den hvita snön och de tindrande stjernorna, till kyrkogården, der tvenne af deras små älsklingar hvilade. Ingendera ville uti detta så ofta förbannade land qvarlemna deras stoft. Då de inkommit på kyrkogården, började Pagorski att med en spade uppgräfva jorden, under det att Wanda låg på knä och bad, och hunden stod på post. Hastigt upplystes denna sorgliga tafla af på hi ulahvalfvet sväfvande ljusflammor, uppkomne af ett i dessa trakter vanligt fenomen, nemligen norrskenet. Pagorski tog den lilla likkistan under armen och döljande den med sin kappa återvände han bem tillbaka med sin Lustru, der han uppgjorde eld och uppbrände de tvenne hken, under det att Wanda uppsände ifriga böner till den Allsmäktige. Denna enkla ceremoni, der kristna och hedniska bruk voro blandade med hvarandra, var icke utan en viss antik storhet. De begge makarne upphemtade sorgfälligt askan och förvarade den uti ett silfverkärl. Efter uppfyllandet af denna fromma pligt, tänkte Pagorski endast på sin flykt och gräfde för detta ändamål ett sl:gs källare under sin säng, der han kunde uppehålla sig. En afton gick han ned till floden för att bemta vatten, under det han med flit stannade på vägen för att samtala med dem han