Aftonbladet – 17 januari 1850, sida 3

lätt kan inses deraf, att rent linne ömsas åtminstone hvar 14:de eller 3 veckors dag. Det vär för att konstatera dylika förhållanden, och för att: sätta vederbörande i tillfälle att från riktig! synpunkt bedömma ett fattigsjukhus, på hvilket man icke rimligtvis får göra alltför stora anspråk, som jag inviterade redaktionen af Morgonbladet att besöka inrättningen. Men br kammarjunkaren Pontin har ej velat inträda i de salar, dit jag bjudit honom. Skada — ty äfven der finnes notiser att hemta, — notiser af djupt gripande intresse; något bjert afstickande kanske, men i öfrigt, efter mitt förmenande, fullt värdiga att åtminstone för kontrastens skull intaga ett rum vid sidan af den eleganta verldens fashionable news. Läkemedel utdelades så knappt, att dottern måste köpa och till sin far bära medikamenter, etc. Den särdeles osnygga patienten led, utom af sitt 4 års gamla bensår, äfven al ett chroniskt diarrhe, mot hvilket föreskrefvos flera medel, som i sjukjournalen äro antecknade; men hvilka det här ej lönar mödan att uppräkna. Orsaken hvarföre denna magplåga så länge trotsade behandlingen, lärer till någon del äfven få sökas i de otjenliga födoämnen, hvilka dottern under sina besök hos fadern, efter berättelse, lärer lyckats inlurendreja. Anledningen hvarföre Sundholm, i likhet med flera andra patienter, mot årets slut såsom obotlig måste utskrifvas, har jag redan i ett föregående beriktigande tillfyllest angifvit, äfvensom skälet hvarföre dotterns böner omöjligen kunde vinna gehör. Några personer, som af mensklighet intresserade sig för de båda olyckliga, intereederadev . Dessa någrav reducera sig blott och bart till hr kammarj. Pontin, från hvilken jag erhöll en biljett med anhållan att låta patienten qvarstanna på sjukhuset. Denna skrifvelse kom, såsom redan anfördt blifvit, mig tillhanda först dagen efter det polisen redan från sjukhuset hade afhemtat patienten. Att detta förhållande var af hr kammarjunkaren fullkomligt väl kändt, lärer ej kunna nekas, sedan han sjelf för mig erkänt, att han derom ej varit okunnig, och detta oaktadt vågar han med den största fräckhet i verlden beskylla mig för hårdhet och omensklighet, då jag på grund af denna, post festum anlända intercession ej ville låta patienten qvarstanna blott under några dagar !! och ändtligen efter en på dylika grundlösa och uppdiktade skäl byggd anklagelse, utbrister hr kammarjunkaren helt gudsnådligt: Vi säga detta ingalunda såsom någon förebråelse emot doktor Svalin, han har handlat fullkomligt författningsenligt Äc.!ln Hvar och en må nu sjelf afgöra om ett dylikt lömskt anfall för åtgärder, dem jag ej kunnat undgå att vidtaga, varit förtjent; sami huruvida icke hela den vanställda berättelser om Sundholms lidanden, med alla dess tragiska situationer, sannolikt tillkommit endas: och allenast i afsigt att så mycket lifligare an: slå allmänhetens sympatier, och stegra medlidandet och gifmildhetep mot trädgårdsmästaren och hans dotter, för hvilka hr Pontin : slutet af gin artikel just förordade en insamling Stockholm den 16 Januari 1850. 0. A. Svalin. ——