Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 1

varande bankiren. Sjelf sin lyckas smed, hade han på mindre än femton år förvärfvat sig en oinskränkt kredit; år 1823 gjorde han flere affärer än tio af hans medbröder, de förnämste ej ens undantagne. Det troddes att han hade någon fabelaktig, fördold skatt, och hans rivaler, som endast voro män af sju till åtta millioner, förgingos af afund och förtret. Icke : dessmindre var Peter Lowter långt ifrån lycklig. Han hade blifvit rik efter att förut ha varit i nöd; hans maka var mild och älskvärd; hans dotter, begåfvad med tjusande behag, borde ha varit hvarje faders stolthet; med ett ord, allt log emot honom. Denna oerhörda lycka började synas honom tråkig, han fick spleen och fattade stor motvilja för det husliga lifvets fröjder. I början kom han i frestelse att drifva de Londonska ejonens galenskaper till den största höjd; han skulle ha kunnat det, ty hans kassa var outtömlig. Men då hade han måst röra på sig, måst lefva, och för denna ansträngning förskräcktes bankiren, som af. naturen var ganska trög, och som endast törsten efter guld kunnat galvanisera. Dessutom hyste han aktning för sin fru, ehuru han ej kände fördraga henne. Under en lång följd af år hade man anfört honom som ett mönster för alla familjfäder, och hvaröre skulle han väl också tillintetgöra detta rykte, isynnerhet då det var fördelaktigt för hans kredit? Derföre måste han bekåmpa den inre fiende, som förstörde hans lugn. Han blef således pelare. Ehuru han var lycklig i affärer, var! pellyckan homom likväl särdeles ogynnsam. Jan förlorade, förlorade oupphörligt, och ändå blef det, som först var ett blott tidsfördrif, lutligen förvandladt till passion. I spel som kärlek är framgång det säkraste botemedlet, ch ödets bitterhet har ett lika så oemotstånd-: igt behag som en koketts intriger; hade Peter