Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 2

blefvo honom för trånga, han måste ut; en spatserridt i den friska svala morgonluften tycktes honom nest behaglig, hbvarföre han ringde på sin betjent ch befallde honom sadla en häst. ; Då det präktiga kreaturet framfördes, stormade Albrekt trapporna utföre, kastade sig upp i sadeln, attade tygeln och sprängde af tom slottsgården vägen framåt i det starkaste galopp. Luften och den herrliga morgonen utöfvade snart en välgörande inverkan på hans sinne och tankar. Den svallande bloden stillades så småningom i sitt hatiga lopp, det blef lugnare inom honom, och då han sfter några timmar återvände var han helt annorunda till sinnes. All inspiration, all förhöjd känsloansträngning, som i nära åtta dagar uppeldat Albrekt, och som han med den ifrigaste sorgfällighet anderhållit öch bringat till den yttersta höjd var nu försvunnen. Verlden var sig någorlända lik, men den dröm han haft hade öppnat bans ögon i afseende på hans hjertas känslor. Han hade nu lärt sig att göra åtskillnad på kärlekens makt till en ung skön qvinna, och tacksamhetens och beundrans varma -hängifvenhet för ett äldre, i många afseende bonom öfverlägset föremål. Han insåg nu att den alltid för honom dyrbera tanten baft rä:t äfven i bedömandet af hans känslor för henne. . Ett skäl för honom att ännu mera beundra hennes säkra omdöme af menniskohjertat. Han hade fattat sitt beslut att genast för grefvinnan yppa hvad som bändt honom på Orlincourt. Han drog ej i betänkande att äfven säga henne. att han först på detta slott lärt sig känna hvad kärlek var, att han brutit mot hennes befallning. angående den förbjudna bilden i riddarsalen, hvilken han, elJad af en brinnande nyfikenhet, tvärtemot hennes förbud betraktat; att hans olydnad förde sitt straff med sig, ett straff som skulle följa honom hela lifvet igenom, ty det var denna sköna Jjufva oskuldsfulla bild, som han älskade med heta makten af ett ungt hjertas första rena flamma. Ett porträtt. blott efter en för flera år sedan afliden qvinna och originalet till denna bild hade han den sistförflutna natten sett och talat vid, gifvit henne sin ring och sin tro för att med denna gåfva och detta löfte befordra hennes ro i grafven. Hon vore nu för evigt borta från jorden och honem. Deras återseende skulle först