Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 1

ar ganska uppfriskande. Dessutom var jag underrättad om ändamålet med hela tillställningen. Den har ju sin stora vigt med sig, den rörde ju en del af ditt lugn, hvad skulle då en nattlig promenad betyda., Ack jag vet, Concordia, bur väl och hjertligtdu menar med inig. Vore nu blott mitt mål vunnet, ej till en del-utan så fullt som jag önskar och menar det; så blifva vi säkert alla belåtna.n : Markisinnan rodnade lindrigt vid dessa systerns ord, :ty hon; förstod lätt den djupa, betydelsen, som låg gömd uti dem, Men Antonia, som ej var invigd i sjelfva bemligheten af det nattliga äfventyret, satt blyg och okunnig lik en ung ordensbroder, som blott begagnas .till. verktyg för de högre upp i graderna komna; och som: handlöst låter sig föras af sina mästare. Hon trodde att allt blott var ett karnavalsskämt, ett upptåg som årligen föröfvas i hennes hemland... Hon anade derför icke att det låg enallvarsam, skickligt ihopspunnen plan i detta hennes uppträdande: och att det just var hon som spelat hufvudrollen i denna intrig. Huru skulle ej det arma barnet hafva rodnats af blygsel och förvirring om hon vetat att hennes porträtt, med afsigt upphängdt i den stora riddarsalen, dagligen utgjort ewt mål för en ung mans hänryckning och beundran, och att denna bild af henne upptändt en kärlek hos denne man, som djup och ren med en onämnbar sällhet och djup smärta uppfyllde hela hans själ. Doktor de Village hade i sanning spelat ett högt spel då han uttänkte och i verkligheten utförde sin plan, men han hade nosa öfvervägt allt. Han hade sedan ett par år gjort en resa till Italien och der vistats några dagar i markisen de Villa..ours hus. Den unga Antonia bade då hos den djupt i ment niskonaturen forskande mannen uppväckt ett lifligintresse, ja så lifligt att han knappt visste någon upg flicka, som så uteslutande dragit hans beundran till sig. Detta var å ena sidan. och åden andra var det åter klart att ingen fullkomligare ung man fanns i verlden för vår goda doktor än markisen af Monteneau. Han hade således för dessa båda petsoner deslifligaste sympatier, och då han framför allt trodde på sympatiens hemlighetsfulla och underbara krafter, dömde han efter egna likstämmiga känlor för dessa båda varelser att de ovilkorligen voro kapade för hvarandra. En förbindelse dem emellar