Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

——— Ä blicklig, och. hur var det möjligt annat? Bilden på taflani riddarsalen stod ju här lefvande framför honom fastän hvit som marmorn. De mörka lockarna, de nattblå ögonen, de små underbart glittrande stjernorna på braddrägten, lotusblomman i den högra och spetsduken i den venstra handen, allt var detsamma. Betagen af en innerlig hänförelse nedsjönk Albrekt på ett knä för sin själs ideal, och utropade med en stämma darrande af helig inspiration: Engel eller ande, Hvad kan jag göra för din frid ? Andtligen o Albrekt, kommer du, sade vålnaden och tryckte dem lilla hand, hvarmed hon höll den hvita lotusblomman, sakta mot sitt hjerta. Jag har väntat dig i långa år, o följ mig nu till altaret att besegla vårt förbund. Jag får ingen ro uti min graf förrän din ring sitter på min hand, men då skall jag sofva, sofva i ro till verldens undergång, och ingen mensklig varelse skall mera se Antönias hvita gestalt på den gråa klippan. Men skynda, skynda, min tid är kort, och andarnas stunder räknade! . Hon räckte bonom sin hand, och ur stånd att framtvinga ettord, följde han bortilande gestalten som förde honom in i det lilla tysta kapellet, hvilket för Alprekts förvånade blickar var festligt klädt, och månan spridde sitt vänliga ljus på de friska blomsterkransarna. Framkommen till altaret drog hon honom med sig på knä, och hviskade min ring! Albrekt hvars hufvud var betaget af en :svindlande yrsel, ryckte, nästan utan att kao sjelf visste det, sönder en silkessnodd som hängde På hans bröst och förvarade en dy-bar ring, hvilken ban egde till minne af sin mor, och satte den på Antonias fingerHon gaf honom tecken att luta sig ned emot altarringen. . En stark doft af ljufva välluktande ångor insvepte hans hufvud i en döfvande berusning, som för en stund fängslade hans sinnen i en känslolös dvala. Slutligen skingrade sig de doftande molnen, en sval uppfriskande vind kringfläktade Albrekts panna, han kom sig småningom före, reste sig upp. bruden var borta, kapellet tomt och från den Vidöppna dörren inströmade den friska luft som så välgörande verkat på Albrekts hufvud. Han skyndade ut för att andas fritt, och om möjligt befria sig ifrån den aväfning scr äpnu låg tungt på hans bröst, men han kunde ej begrira, ej förstå sig sjelf. Allt var i sådant virrvarr i hans hufvud. Han kände en tröttbet i sina lemmar, som gränsade till maktlöshet, hvarföre han begagnade den lilla sinnesredighet han ännu egde qvar för att så fort som möjligt återvända till slottet. (Forts. fölier.)