Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 1

SLOTTET ORLINCOURT, 7) Af —a—g. Visst är det såv, återtog Wolf med djupt allva i sin ton; pmen det är ej alltid så bestämdt att mo det är nog vid ett sådant tillfälle; em högre renhet en fullkomligare dygd .måste förvisst pryda der men: niskas sinne, som skulle våga att uppträda ibland andar. Också är det en strof i min saga, somiyder så, att om en yngling funrmes, som vid några och tjugu års ålder ännu aldrig älskat en qvinna eller låtit sig hänföras af henme, ridderlig i sinne och håg, komme ifrån hafvet på en ilande båt med snöhvita segel, ginge till bruden på klippan, lofvade henne med allvar sin tro. vexlade med henne ring till bekräftelse på sitt löfte om trofast kärlek, o då har jag hört, att vandringen skulle upphöra och Åntosia af Orlincourt. ändtligen få ro i sin tysta graf. Vilkoret är högt. och uppoffringen otänkbar för dia grafbruds frid,. mumlade halfhögt markisen, eiltjemt sysselsatt med aw se utåt fönstret, för att dölja den djupa rodnad, som gubbens ord: någon som aldrig förr älskat en qvinna, framkallat. Ja i sanning, herr markis, återtog den gamle Woif med en djup suck; vilkoret är svårt och uppoffringen omöjlig, förutsatt att man egde de erforderliga egenskaperna. Hvfiken skulle väl vilja trolofva sig med en död brud midt ibland den lefvamde menskligheten ? Visserligen, sade Albrekt och drog sig långsamt tillbaka från fönsterfördjupningen. Malteserriddaren afsvor sig likväl qvinnan; korset på hans bröst är git tecken att han invigt sig till himlens tjenst och afsagt sig den jordiska kärlekens hela lycksalighet. Samma uppoffring gör ock munken i sitt slutna klostor. Men hör jag rätt, gamle Wolf? Slottsuret slog egt. Din saga har räckt öfver den hemlighetsfulla midaattstimman; du måste mu lemna mig. Jag känner en oemotståndlig kallelse att sofva i detta äldriga slott. God natt derföre, min gubbe; tack för dia saga! tillade han och klappade Wolf vänligt På axein, och med djupa bWgningar lemnade den gamle vaktmästeren markiscms rugm. Hu stod Albrokt ensam med hårdt korslagda armar öfver bröstet och djupt nedsänkt hufvud midt under den svagt flämtande lampan. Han stod kjage tyst, stilla och fast begrundande. Slutligen höjde sit! vaekra hufvud och sade med en vemodig ) 3e ÅA, B. N:is 0—40.