Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 1

Il torkade flugör befunno sig. Allt annat i den störa Iriddarsalen var putsadt, rengjordt och blankt, änd tlifrån tafvelramarna tillrustningarna och vapnen: jallt var ordnadt smakfullt och väl, men hit såg mar latt ingen vårdande hand vågat närma sig, och den Ina stackars tafla visade tillräckligt på sitt nästan o. ligenkännliga täckelse, att hon i flera århundrader Jutan vård och tillsyn åldrats och gulnat i sin obe I märkta vrå. Säkert var att ingen med mera brin. I nande nyfikenhet stått framför den af ålder förvittrade duken, än markisen af Monteneau pu gjorce Hans blixtrande öga tycktes vilja geromtränga den orörliga duken, men den Hängde kall och stum med små .gula stift väl fastnaglad i ramen. Detta kunde och skulle dock ej blifva något hinder för Albrekt, som fast beslutat att skåda denna bild, hända hvad som. Hända ville. Emot det mäktiga begäret, som nufrördJe sig i hans bröst, gällde för första gången i hans lif ej den älskade tantens varmingar och röd. De fördunstade här, likt lätta morgondimmor, förjen starkare viljas kraft. De små stiften borttogos läft vr ett nu kastades det dammbetäckta omhöljet sido. Med ett högt ahl tog den unge markisen ett par steg tillbaka och den högsta förvåning målade sig uti hans apletsdrag öfyer den syn, som bär framställde sig för bans blickar. . Grafbruden stod framför honom, den mest intagande unga qvinvobild han någonsin sett. Det var som skulle målarens peiisel nyss lemnat duken, så friska och så glödande Säptes färgorna. . Silfyerstjernorna, hvarmed den sföhvka bruddrägten var öfversållad, vindrade med en sällsam glans, och den gröna myrten, som i form af mn täck krona prydde brudens hufvud, såg så frisk och lefyande ut, som skulle den nyss blifvit bunden. AJldrig hade Albrekt sett en hvitare panna, aldrig skönare nattblå ögon. Den fina, nästan genomskinliga byn, de späda, matt purprade kinderna, de korallröda läpparna, den tjusande rundningen af hakap, Mt var förtrollande, allt utvisade den skönaste harmoni, och uttrycket som i klar renhet hvilade öfver lessa friska blomsterbehag, var ljuf blyghet och himmelsk oskuldsfullhet. Albrekt var hånryckt, han kunde ej lösslita sina ögon från denna förtjusande bild, som här bakom. ett afundsjukt täckelse så län3e varit dold för verldens.ägon, och lika sköna som ansigtets voro flickans öfriga former, runda, mjukt, ndp späda och smärta. De snöhvita armarna och le små händerna kunde man aldrig nog beundka ch betrakta. I den högra handen höll hen med edigt behag an erkel lotusblomma och i den -venIra en fin genombruten spetsduk. Kring det Kia