Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 1

be VII aft fr of ITtprr mr MM mn gamla förfäderna äfven med välvilja skola se ned på den sista ätt ingen ef sin urgåmla stam., Vid dessa ord räckte hon Albrekt em röd maro: kinsbok i långt format, på hvars yttre permar det Orlincourtska vapnet blänkte i guld. Det var icke utan, att grefvinnan funnit en sysselsättning för Albrekt, som oändligt mera behagade honom än att som handsekreterare biträda henne med hushållsaffärer och räknivgar. Äfven gjorde det honom en viss fägnad att ensam få beträda den gamla riddarsalen ochhan tackade grefvinnan både med ord och bjerta för den tillåtelse han nu erhållit. Just som han nalkades dörren för att aflägsna sig med sin skatt, ropade grefvinnan honom tillbaka och säde med ; en viss förlägenhet: Det är sannt, jag måste gifva dig en varning. Ser du, vid ena hörnet af salen, nästan bakom k2kelugnen, hänger en tafla, söm är , bBetäckt med,.en stor hvit duk. Den låter du vara obemärkt. Å Och hyarföre, goda bästa, bästa tant? utropade Albrekt, fattad af en plötslig aning och såg forskande på henne, Jo derföre, min vän, sade grefvinnan, tydligen besvärad, att denna duk betäcker bilden af en oycklig flicka. i Orlincourtska slägten, som dog ett offer för en grym stämpling. Denna flicka hade rjort ett löfte till den heliga Jungfrun,. ait bära en vit slöja till. tennes älskares återkomst från det he-) iga landat; en nedrigket förhindrade deras återförning; hon dog af sorg, och till tecken att hon var itt löfte trogen, hänger den hvita söjan öfver hen-! 1es bild, och ingen som har lif och helsa kär vågar, föra den hvita duken. Således, min basta Albrekt: Jgla din ayfikenhet om du skulle känna någon så-, lan, och lit det stackars barret obemirkt och i frid ! å vara på sin blygsamma plats. Det-var blott detta! ag ville säga dig. Men säg mig,, utropace Albrekt med en eld och n ifver, som skulle hafva förvånat grefvinnan, cm on lemnat någon uppmärksamket deråt; men emean hennes kammartjenare i samma ögonblick inrädde och anmälde de väntade persenerna, drogos enges blickar ifsöm bror Hon. befellde bajenten gehast införa. de ankomna. och sedan visa varkisen upp i riddarsalen. Albrekt Minde således j vidare göra niåsra frågor och skyndade bort, uner det att en stämma i hans inre ropade högg : Det är hon, det är graförudans bild. Mekaniskt följde han den förut trippande kamrvartjeharen och då man passe om ledde till tredie Y örr, på hvar t era! en trappa uppöre, stod man snart utan 1 ara och t välde a