Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 1

och här i fadrens närvaro vexlades ringar och lof: vades.ömsesidig tro, som blott grafvenkunde bryta. Då Constantia blef underrättad om Albrekts och Antonias förlofning, strömmade all bloden till hennes hjerta och. hon var nära att falla i vanmakt: men hennes köns stolthet uppehöll henne, och det var först då hon blef allena, som hennes förbittring och raseri utbröt med den mest otyglade häftighet. Att blifva så förbisedd, så bedragen i sina förhopp:ningar stod knappt i hennes förmåga att fatta. Hon slog med förbittring händerna tillsammans, ryckte den präktiga sidenhatten med de svajandeplymerna från den glödande pannan, och håret, befriadt ifrån de gyllne nålar som fästade det ihop, föll i mörka, glänsande massor öfver hals och skuldror, och efter det mest upprörda sinnestillstånd öfverväldigades hon af en medvetslös maktlöshet. Natten gaf henne icke någon ro och dagen ingen frid, så grymt rasade svartsjukans gift i hennes bröst. De älskande märkte emellertid icke hvad som föregick omkring dem, de kände i hvarandras sällskap den sällaste njutning. Hvarje afton sedan den hulda Antonia sagt sitt bjertliga god natt till riddaren, tog denne sin harpa och sjöng i aftonens djupa stillhet de mest glödande kärlekssånger utanför hennes fönster. De anade ej till hvad grad högmodet, svartsjukan och egenkärleken drefvo sitt spel i Constantias hjerta; men till bennes tröst kom snart afskedsdsgen. Autonias smärta var stilla och djup då den tillstundade, men riddaren beböfde allt sitt mod och sin fasthet för att ej duka under för sorgen. Genom sin förbindelse med Antonia hade han närmare fått tillfälle att läsa i hennes rena själ och lärt känna hennes inre värde, så att hon blef honom för hvårje deg mera kär, mera dyrbar, och nu iafskedets ögonblick höll han henne kärare än lifvet, värderade henne högre än sitt ridderliga rykte. Då Albrekt för sista gången tryckte Antonia till itt af smärta djupt skakade bröst, betraktade han henne länge med blickar, utvisande både oro och .vifvel, och en svår strid tycktes föregå i hans inre. Då ropade hastigt Antonia på sin tjenarinna, och då denna inträdde, lyfte hon från hennes arm en ång, bvit slöja. Med ett mildt och vemodigt leende räckte hon den till Albrekt och sade: Min älskade, ag har för din lyckliga återkomst gjort ett löfte till len heliga Jungfrun, att denna slöja skall betäcka