Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 1

tröttlig för att förnöja: sin unga maka och att göra tiden för henne behaglig, ty han fruktade att hon skulle börja längta tillbaka åt södern och finna hans nordliga hem mindre prisvärdt. Detta blef dock icke händelsen; den trogna kärleken och den ömma uppmärksamheten vunno sitt mål. Den höga slottsfrun glömde på Orlincourt sin barndoms och ungdoms sommarhem, Och norden blef benne kär -för riddarens skull och för de tvenne döttrar som hon tid efter annan skänkte honom. Ja nådig herre! nu komma vi till döttrarna. Den äldsta var tre år äldre och hennes namn var Blarca Constantia; den yngsta hette Antonia Frånciska.. Jag behöfver ej säga eder att dessa borgfröknar voro sköna. Ryktet om deras fägring lefver ännu i sången; så väl i slottet som hyddan i Nor: mandie, Då Constantia hunnit femton år strömmade alla Frankrikes riddare till Orlincourt för att se den ryktbara skönheten och om möjligt börjades ett ännu ståtligare lefnadssätt på borgen än fordom. Fest följde på fest och Constantia var festernas drottning. Hennes namn genljudade vid alla tornerspel, cch bennes färgor segrade öfverallt. : Aribur, kennes höge fader, kände ingen större triumf än att se sin dotter så firad framför alla andra, så beprisad och så besjungen. Hans stolthet vid hennes åsyn egde inga gränsor, då hon, utdelande priset åt en segrande bjelte, stod der i all sin ungdomsskönhet, smidigt lutande sin herrliga gestalt öfver den knäböjande riddaren och tryckande med lätt och snöhvit hand den grönskande segerkransen på ynglingens bufvud. O då flög en ström af stolt fröjd genom bang fadersbjerta, men det flög ock en ström af eld till segervinnarns bröst, då han kände det sakta vidrörandet af Constantias hand, ooh hela den öfriga skaran tänkte med klappande bjerta: o! den lycklige, bvilken flicka, hvilkany flicka! Men Constantins eget hjerta var Jugnt, och änpu bade hon ej sett den man, sem kunde komma det att röra sig fortare. Detta hjerta klappade nu blott af stolthet och outsläcklig lust att tillvinna sig allas beundran, och detta var ej så Vackert, som hennes ittre annars syntes lofva. De tre hulda feerna, godheten, blygsemheten cch nildheten måste hafva glömt sig qvör på något annat håll vid Constantias födelse, efter de ej hunno ram till hennes vagga, så fort som deras medsyster