Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 2

kymning. En stilla suck pressade sig fram utur srefvinnans bröst, och under det hon pekade på kavellet, hviskade hon halfhögt: Så hafva äfven många af dem lyst och nu nedsjunkit i natt och mörker. Hvad har blifvit utaf dem, och alla de stora och irelystna planer, som de under en kort och orolig efnad uppgjorde? Hon sänkte sitt hufvud sakta, och årar af minnen och vemod banade sig väg utför hennes kinder. Den unga markisen hade emellertid tagit i besittning de för honom bestämda rummen, hvilka man gerna kunde kalla tvenne salar i anseende till deras stora rymlighet; men de hade tydligen alltid varit begagnade till gästrum, ty tvenne ofantliga sängar med granna ornamenter och rik förgyllning tronade i hvardera rummet, och tillkännagåfvo deras bestämmelse. Väggarna voro beklädda med dessa hårda stela gobelinstapeter, som alltid, isynnerhet sedan solen ett eller två sekler betraktat dem, få detta urblekta och ledsamma utseende, som påtrycker dessa väggar en så omisskännelig stämpel af otrefnad och åysterhet. Alla möblerna voro af stora former, bord, stolar och soffor, men sirade med mycken förgyllning och konstfullt bildhuggeri. Långa, tunga sidengardiner inväfda med stora gyllene blommor hängde i djupa veck framför de höga men djupt in i muren liggande fönstren och återfunnos i samma smak ordnade kring de kolossala hvilobäddarna. Utan att markisen sjelf märkte det, hemtade han andan något djupt, men var långt ifrån att vilja tillstå för sig sjelf, att det fanns något tryckande, något hemskt allvarligt i denna boning. Han ville tvertom hålla sig förtjust och betagen, ty allt här var så olika, emot hvad den unga eleganten var van att i hufvudstaden se omkring sig. Dessutom vet man redan att allt hvad som hade anstrykning af hemlighetsfull oörklarlighet gjorde ett djupt intryck på hans sinne. Ej underligt om hans lifliga inbillningskraft här spändes till den högsta grad af exaltation. Han andades ju en luft som de gamla förfäderna andats och samma murar omgåfvo honom, inom hvilka de höga rikdargestalterna med gyllene sporrar och slam. rande svärd fordom gått, lidit och njutit. Med an dakten af en reliks betraktande, tog derföre der unge markisen allt i ögonsigte. Dessa höga skugg lika pelare, dessa mörka slingrande gängar som hal beträdde, detta grafkapell som han såg framför si i vågorna; allt stämde honom för det underbara e sig i en helt annan verld, hvilken omöj förete alldagliga händelser. Hvad son fäste hans uppmärksamhet var ett fön