Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 2

m———— Bravo, min gubbe! Öfverenskommelsen är då gjord oss emellan. Redan i afton önskar jag att höra din berättelse. Men säg mig nu ditt namn ch din befattning på slottet, så att jag kan sända fter dig, då jag önskar ditt sällskap. Mitt namn är Wolf, sade gubben och rätade något på sig. Jag är vaktmästare och har alla; slotets nycklar i min vård. Som trägårdsskötseln äfven mycket roar mig, så har jag öfverinseende öfver rädgårdarna och denna lilla parterr sköter jag helt och hållet med egen hand., Huru, gamle Wolf, skulle du vara anläggare af lenna lilla tjusande skapelse ? Åh nej, herr markis, sade gubben under det hans blick med stilla välbehag öfverfor det lilla blomsterriket, jag blott underhåller hvad som varit anlagdt århundraden före mig. Denna parterr är nästan lika gammal som slottet, och den unga fröken, vars historia jag i afton vill berätta er, skall sjelf hafva gifvit ritning dertill. Fönstret deruppe hör ill hennes lilla kammare, der allt står: orubbadt såsom på hennes tid, och af aktning för hennes minne vågar man ej förändra det ringaste der. Besynnerligt, sade Albrekt för sig sjelf och föll i ett stilla begrundande, hvilket dock ögonblickligt stördes af grefvinnans kammartjenare, som kallade honom upp till henne. Albrekt skyndade att åtlyda kallelsen, men innan han lemnade den gamle Wolf, gaf han honom en blick, som tydligt tillkännagaf att det var ett hemligt förstånd dem emellan. Vid inträdet till grefvinnan, befann sig Albrekt åter försatt i Paris. A!lt här bar spår af hufvudstadens lätta, eleganta smak och det var ej utan att han kände ett visst välbehag uppfylla själ och sinne, då han nedsjunken i en beqväm ländstol, placerad vid grefvinnans sida, blef af hennes egna händer serverad med ett varmt oförlikneligt godt kaffe. Likväl var han, der han nu satt, ej så förtjust och uppfylld af sällhet, som han annars plägade vara, då han satt vid sidan af sin så högt dyrkade tant. Nej, grafbruden, fönstret och fosenparterren svängde i underliga bilder omkring uti hans fantasi, och trängde hans varma känsla för grefvinnan något i bakgrunden. Han uttömde sig dock i de högsta loford öfver slottet, dess läge och byggnadsart, försäkrade att Orlincourt var en krona ibland slott och att han ej kunde begripa, hvarföre grefvinnan så länge gömt denna skatt för hans beundrande öga. (Forts. följer.)