Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 1

mörka vidsträckta kronor liksom beskyddandt öfver trakten. En sval uppfriskande vind susade ifrån vägens ena sida emot de resande, och några famnar derifrån plaskade vågorna a! en djupblå sjö. Se vatten! Vatten! ropade Albrekt med stor öfverraskning och såg på sin tant, ingen menniskar har: sagt-mig att Orlincourt låg vid en sjö. Orlincourt ligger på gränsen af Normandies yttersta kust,, sade grefvinnan med ett svagt leende; det är ej någon insjö som du ser, utan det är hafvets, det är Kanalens blå vågor som fängsla din uppmärksamhet. Jag har med flit ej talt derom för att göra din förvåning och glädje så mycket större, ty jag vet huru du ilskar hafvet., Kanalen, utbrast Albrekt med gladifver under det han s:og bänderna lätt tillsammans; pjag har då Britenniens herliga öar här midt öfver! Jag tackar er, min älskade tant, för denma fröjdefulja öfverraskning som ni beredt mig! Membyad ör det för en liten grön oas, som röjer sig der i vågorna; den ser så underbar it, och om jag ej ser allt för orätt, står en lika örunderlig byggnad der, blänkande med några ;yllena sp iror? Det är slottets grafkapell, Albrekt, hvarest la familjen Orlinecurts medlemmar sofva den viga sömnen), sade grefvinnan sakta med en af örelse qvärd. och darrande röst, hvilken dock wu ej uppfattades af markisen. Han hvarken äg den ovanliga blekheten, som betäckte grefvinnans ädia :nlieie, eller gaf akt på rörelsen e rullade cbemäkta för ho1:08 henne. DD ivenne terar ulför hennes kinder. De rycktes dock genast. Hon bemannade sig, y det var ej i tårar hon skulle visa sig för ina underhafvande. Albrekts ögon stodo liksom fustväxte åt sjöidan, men 1 st undandrogs vattnet för hans Mlickar; en ing vagnen gjorde alt an fick hafvet en nu stod slottet Irilneourt ridt Ut ofonUigt högt ögo gi ch med ett doft ljud for vagnen in på den terilagda borggården, som på irenne sidor var