Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 3

vid foten af alabasterlampan, som står på lilla spegelbordet.n Kammarjungfrun, en ung liflig brunett, följde genast grefvinnans anvisning och återkom snart med den lilla lådan. Då grefvinnan emottagit den pekade hon på de till hälften nedfällda rullgardinerna och sade till flickan: Gif 038 litet mera sol, Fanny., Då grefvinnan öppnat lådan, framtog hon ur densamma en liten perlstickad börs af underbar fägring, hvilken hon sjelf förfärdigat. Denna lilla vackra pjes hade nu af juvelerarens konstfulla händer erhållit en dyrbar väl arbetad gyllne lås, infattad med flera strålande briljanter. Med glad tillfredsställelse betraktade hon sitt nu så mycket förskönade arbete, och då Albrekt närmade sig för att äfven taga den i åskådande, räckte hon den till honom med de orden: Här, kära Albrekt, lemnar jag dig en börs att förvara våra respenningar uti. Jag har sjelf stickat den och mitt löfte att blifva följaktig till Orlincourt har du äfven — om någon resa blifver utaf, tillade hon leende och med upphöjdt finger. Min englagoda, himmelska tant!, utropade Albrekt med liflig rörelse och föll med ridderligt behag ned på sitt ena knä för grefvinnan, under det han ömsom kysste hennes händer och den lilla smakfulla gåfva han erhållit, och hvilken skönt blixtrade mellan hans fingrar. Tacksamheten är en alltför vacker dygd, men drif den ej för långt, min bästa Albrekt. Du beter dig sannerligen, som skulle jag gifvit dig en af Perus rikaste guldgrufvor. Frågan är dock blott om en liten obetydlig börs. ..n Men den skönaste, den dyrbaraste för mig i verlden!s utbrast Albrekt med förtjusning, under det han lätt sprang upp och kastade den lilla börsen upp emot taket, hastigt åter uppfångande den, likasom om lan fröjdats af att se huru den lyste och blänkte i solljuset. Du barnsliga barn! sade grefvinnan med en lätt suck. Kammartjenarens allvarsamt sirliga figur syntes nu på tröskeln och tillkännagaf att bordet var serveradt. (Forts.)