Aftonbladet – 8 januari 1850, sida 1

poeter och romaniörfattare så mycket briljera med. ij Det bevisar,, återtog markisen äfven skrattande, att ni är glad och munter, utan be-. kymmer och sorger, och det säkra är, att ingen af den listige guden Cupidos pilar ännu vidrört ert hjerta. I sanning en ganska farlig upptäckt för den manliga delen af menniskoslägtet. Ganska naturligt är det äfven; solen och månen bafva skiljda banorn. Inga liknelser merav, utropade Therese, xom jag får be; låt menniskan vara menniska . och solen och månen de lysande himlakroppar, hvilka. .. Här bortfördes hon af dansens turer från sin kavaljer och markisen tänkte underliga tankar om en qvinna, som helt öppet sade sig, knappt veta huru månen såg ut. Från barndomen älskare af naturen och ifrigt forskande i dess djupa under, föreföll det honom högst besynnerligt att höra ett sådant yttranle af Therese. Han stördes snart i sina beraktelser af sin återkommande dam, och ämnade just börja ett nytt samtalsämne då dubbeldörrarna öppnades till det närbelägna förnaket och grefvihnan Orlincourt inträdde, åtöljd af flera personer. ! Ah, grefvinnan min tant härl, utropade narkisen öfverraskad, och något ovanligt öfrerflög hans vackra drag, Han dämpade dock len rörelse han erfor vid grefvinnans inträde, ch sökte att göra sig så älskvärd och interssant, som det stod i bans förmåga, öch som enna förmåga ej sträckte sig endast inom krankorna af det alldagliga och vanliga, så ar hans dam förtjust, och mången gissade ej i orätt, då de trodde att fröken O, denna afon reste från den lysande balen i den säkra örmodan, att hon gjort en eröfring, som hela aris skulle afundas henne. Då kavaljererna återfört damerna till sina latser, skyndade alla att helsa den nyss anomna grefvinnan, ett ståtligt fruntimmer, i vars sätt att vara vanan vid ett hoflifs fina ikett röjde sig. Grefvinnan var inemot 30 Men ännu skön, vacker, imponerande. Det T som skulle den kyliga åldern ej vågat nära sig hennes person. Så som hon nu satt ngilven af ljus och ungdom, hade man sett nne i tjugu år. Snillet och qvickheten troide nu som alltid på hennes panne, och brann ed en klar eld i hennes ännu mörka ung