Aftonbladet – 8 januari 1850, sida 1

, tagande vänlighet ursäktrde sig den unga flickan: hon var redan engagerad, och i samma ögonblick stod grefve S:t Hilaire, en af markisens förtrognaste vänner, en ung intagande man, djupt bugande vid hennes sida, ochvid hans hand försvann hon bland de dansandes leder. Den unga markisen vände sig nu till fröken O. och framräckte sin hand med samma anhållan, som han nyss gjort fröken M. Med en just ej väl dold förtrytelse gaf hon honom handen, och då han fört henne till sin plats, sade hon med en viss ironi: hr markis, grefve S:t Hilaire: är er ersättning skyldig för det nöje ni nu måste försaka. Min fröken,, sade markisen med artigt galanteri och gjorde en lätt bugning för sin dam, hvem kan väl undra på att man först söker vänja ögat vid en stjernas milda strålar innan man vågar sig fram till den bländande solen. Ah herr markis! Ni söker undanflyktero, sade Therese synbart blidkad, xmen den som har sådana, han är till hälten skyldign. Ni är orättvis sköna frökenn, återtog markisen allvarsamt, jag är öfvertygad om att ni allt för väl kände sanningen i min bild, men det är blott för att vara elak, ni vill missförstå mig. ; Ni tilldelar mig i sanning allt för mycken klokhet herr markis, inföll Therese leende, men skulle: jag döma herrarnas smak efter fruntimmernas, så är det väl en ganska stor mängd, som tillbeder månens och stjernornas ljus framför solensx. : Deruti har ni rätt, sade markisen med en melankolisk blick, men för dem måste solen en gång hafva gått ned. Det bleka månljuset förer något eget med sig. Jag älskar det mycket, ty det innefattar något Mystiskt, fantatiskt, som gör ett djupt intryck på mitt sinne; nen saknad eller längtan heta väl ändå känsOrna, som röra sig inom oss vid månens beraktanden. Jag hvarken kan instämma eller motsäga der i detta, herr markis, sade fröken O. medl. n öppen blick, ty antingen ni vill tro migl ller ej, så har jag aldrig fäst den minsta uppnärksamhet vid månen. Jag vet knappt hur an ser ut, och det förefaller mig högst unerligt, tillade hon skrattande, att jag ej egat mera uppmärksamhet åt en sak, som våra