Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

ton. Ernst, kom hit! skynda dig! och med barnslig liflighet sprang hon honom till möte, drog honom fram till föremålet för sin bestörtning och sade tviflande: är detta en synvilla eller är det... Ett fortepiano, ifyllde hennes man skrattande; hvarifrån har det kommit?, Ja, det är just den frågan jag vill göra dig. Mig! Hur skulle jag kunna veta det? svarade han. Jag har minsann ej råd att göra dig sådana syrpriser. Hvem har kunnat ställa till detta dumma gyckel? tillade han missnöjd. Det har ingen med oss att göra.n Majoren gnodde händerna och småskrattade förnöjd, der han satt bakom sin gardin; och lutade sig fram så mycket han vågade. Thilda! Hvar är Thilda?. sade den unga frun ifrigt, i det hon öppnade dörren. ,Hvad är det här för slag, du vet väl något derom? frågade Ernst, vänd till tjensteflickan, och pekande med en teatralisk åtbörd på det mystiska pianot. . Ja, bevars,, svarade hon trankilt. Det kom en herre hit i går qväll sedan det var skumt och lät ett par karlar bära in detta.n Sade ban ingenting ? Jo. När jag frågade hvad det var, svarade han att det var ett piano, som tillhörde löjtnanten, eller rättare frun., Hur såg han ut? frågade hastigt Linda, fattad af en glad tanke. Han var mycket gammal och ful.n Majoren såg ovilkorligen upp och betraktade sig sjelf i den lilla gammalmodiga spegeln midt emot. ,Han hade stora grå mustascher, förtfor flickan, och uniformskappa. Han frågade mycket om herrskapet, om lilla Fanny och om herr öfversten. ;Om min onkel? utropade den unga frun sAck, det var han sjelf. Ja, Ernst, tror dt