Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 1

sjelfvåldigt, att den mulna gubbens ögon lifva: des och ett leende dröjde på hans läppar. Ett vackert-barn! sade han omedvetet — ett godt barn, som jag ville — majoren väcktes af sina egna ord, tog en bister uppsyn och reste sig upp för att gå. Då nådde hans öra denna gamla välkända sång, som ett par dagar förut så mäktigt rört hans sinne. Han stannade och lyddes; men hastigt skymtade något fram för hans ögon — och gamle Rask stod tätt bredvid honom med hans käpp och hatt. Hvad fan skall du här och göra? Hvad kommer du stickande med ? utbrast majoren, högst förargad öfver att ha blifvit sedd i en lyssnande och spejande ställning och med en tillstymmelse till tårar i sina grå ögonhår. Gud: bevare nådig majorn! svarade korporalen, med nedslagna ögon men säker röst. Han hade beslutat att så godt som tvinga majorn att gå bort, på det han måtte få tillfälle att göra den der flyttningen, hvarpå han byggde sitt hopp om lugn. Jag trodde nådig majorn ville gå ut som vanligt, och med en vältalig gest pekade korporalen på den gamla pendylen., Den slog just nu tolf och majorn brukade vid denna timma taga sig en middagspromenad. Ja så, ja det var bra detx, svarade gubben mulet, under det han med synbar motvilja tog hatten och käppen. När han kommit till dörrn, tycktes som en ljus id hastigt fattat honom, och med en liflighet och raskhet som han hittills aldrig visat, skyndade han bort. Om en timma återkom han, synbart under inflytelsen af samma id som jagat honom bort. Det röjde sig en viss beställsamhet, en halft kufvad belåtenhet, en tankspriddhet och ett lif i hans rörelser och utseende, som på det högsta förvånade korporalen, hvilken stod på lur för att se verkan af den omflyttning han brådskande och lyckligt utfört under tiden.