— RN Lindas tårar, utan hennes glada sång, fylleri mellanrummet ifrån det du går och tills dul återkommer., 1 En sång, som du har tillfälle att ackomli! panjera på grytor och pannorn, svarade den l unge mannen i en bitter ton. Du har ej mera något fortepiano, der man samlar sig omkring t i skymningen för ast beundra dem ovanliga färdigheten i dina små hvita fingrar och de rena tonerna af din röst., Om jag sade att jag ej saknar mitt fortepiano, så bedrog jpg dig. Det finaes verkligen stunder, då jag skulle önska att ha det åter, men de beundrare, som du påstår ständigt voro grupperade deromkring fordom, dem saknar jag aldrig svarade Linda glädtigt. Du vill liksom förlöjliga min förnöjsamhet och lycka! tillade hon derpå allvarsamt. Vi skola akta oss för sådant, min Ernst, och ej försöka att i en verklig lycka se en blott chimere. Men jag vill ej mera tala härom. Din misstro och dina skrupler äro endast en frukt af dettan, sade hon, visande på ett öppet bref. Ja, jag medgifver att det sårar och smärtar mig, detta bevis på din onkels hårdbet och oförtjenta vrede, som jag tillskyndat dig. I Denna vrede skulle äfven smärta miga, Svarade hon, om jag ej ansåg den enfaldig och envis. Tiden skall nog derföre förjaga den I också. Han skall finna det orimliga uti att förskjuta mig endast derför att jag älskar och vill njuta af lyckan att vara älskad tillbaka, och detta åter af det skälet, att han en gång för alla beslutat och önskat, att jag skulle förj blifva ogift. Kunde jag blott låta honom se in i vårt hemlif och ännu mera in i mit! bjerta, så skulle hans tankar om äktenskape! förändras, derom är jag säker. Han skullt inse ensidigheten och egoismen af, att då jag ej ville eller kunde vara lycklig så som har utstakat, jag ej skulle få vara det alls. Likvä är jag det nu mera än någonsin, mera än ja kunnat blifva i den förgyllda bur han gaf mig , Med all den tacksamhet jag egnar honom fö) al det förflutna, kan jag dock ej ångra det när j varande. Hans vrede rörer ej mitt bjerta, t) Å I ) t ) HH er Ho