Aftonbladet – 3 januari 1850, sida 1

kammare, satt, redan denna tidiga timma, fram för ett sybord vid fönstret, ett ungt fruntim mer af ett godt och behagligt utseende. De syntes på hennes molnfria och rena panna, hennes klara och glänsande öga, på henne leende och friska läppar, att hon var en ai dessa utvalda jordens barn, eller snarare himlens, hvilka äfven i den minsta och obetydligaste blomma, som kantar deras stig, suger den droppa honung, uppfångar den ringa doft som finnes deri; dessa friska och rena sinnen, som lätt och stilla halka förbi skuggorna i lifvet,) och samla omsorgsfullt hvarje liten solstråle till en ljusfläck, hvarmed de omgifva sig sjelfva och dem de nalkas. Dessa strålande ögon vägrade liksom envist att återspegla de moln, hvilka tycktes skymma hennes framtids himmel, och med ljuset i sin egen själ belyste hon både himlen och molnen. Längre bort i rummet låg i solskenet en stor hund halfsofvande på golfvet. Hans hängande läppar, de djupa rynkorna kring ögonen och de grå hår, som stuckit fram vid tinningarne och kring nosen, bevisade hans höga ålder — något som man äfven kunde finna at det tålamod, hvarmed han fördrog en föga varsam behandling af den varelse, som nu ifrigt Sysselsatte sig med honom. Det var en liten flicka om tre år, på hvars rena och ordentliga drägt, klarbruna lockar och blomstrande ansigte solljuset återspeglade sig. Det låg i detta illa vackra barnansigte något som tydligt sade att det var en gnista från den glada och stråande själ, hvilken glänste fram i det unga runtimrets ögon. Aeende och jollrande lade barnet sig ned på den gamle hundens bröst och slöt sina ögon, för att genast åter resa ig upp, klappa hans hufvud, kyssa hans ållriga nos, placera hans stelt utsträckta ben ler fläkta upp och ned med hans långa öron, vilka likt en kokett skönhets hår vredos och vändes på alla möjliga sätt, för att utröna hvad som bäst klädde. Då och då höjde sig det unga fruntimrets olick och häftades med ett moderligt uttryck oå barnet, hvarefter hon återtog sitt arbete. Sutligen lade hom det dock ifrån sig och rete sig upp. Majoren följde med intresse henes lugna rörelser, under det hon vandrade ram och åter med lätta steg, bredde en duk ;å bordet som stod framför soffan i det ytgre