Aftonbladet – 3 januari 1850, sida 1

men hur det var, så läste han blott några rader deri i sender, och dagen skred fram, klockan blef både elfva och tolf; ännu satt majoren qvar vid fönstret och hade ej slutat ef kapitel i Carl den tolftes historia, så hade ban följt den unga fruns alla bestyr och sysselsättningar: vid hennes söm, i hennes lek med sitt barn och de prosaiska göromålen i köket. Hela detta lilla hushålls inre verld låg som en öppen bok framför den gamle, buttre majoren, som läste deri genom dessa trenne fönster med ett intresse, hvilket utträngde den gamla boken i hans hand. Det var en frisk skildring ur det verkliga lifvet, leende och varm, der kärleken och glädjen andades på hvarje blad, och kom majoren att glömma Carl den tolftes bedrifter. Hvad, kommer du smygande som en katt, sade han förargad då gamle Rask, som kommit in, i förbigående kastade en blick åtsamma håll som majoren. I qväll skall du flytta om mina saker, så att jag slipper ha fremmadt folk in på näsan jemt, tillade han barskt. Rask gjorde ställningssteg och svarade, ja, hr major, på ett så bestämdt sätt, att det nästan ångrade den gamla majoren att ha gifvit denna befallning. Han var dock långt ifrån att tro detta; tvärtom var han mycket nöjd med detta arrangemang. Inom sig var ban dock ännu mera nöjd med att korporalen gick sin väg igen. När majoren åter var ensam. och såg ditöfver, var fönsret öppet och den unga frun synlig deri. Hon stödde händerna i fönsterposten, lade sitt lilla vackra hufvud på sned och började småsjunga på en munter melodi, under det alt hennes Jifliga blickar mönstrade den trånga gårdens vinklar. Hon liknade en liten glad siska, som i den öppna dörren till sin bur sjunger för solens strålar och sommarens vind, sedan hon ej mer har sin make att sjunga för. Nu föllo hennes blickar midt öfver på det mörka fönstret der majoren satt gömd bakom sardinen. På hennes leende läppar hvilade nåsot skalkaktigt och sorglöst, hennes ställning, hennes blick, allt tycktes liksom utmana den samla, mulna qvinnohataren, och nu sjöng hon ned låg och dämpad, men klar röst en gamnal folkvisa, som majoren fordom mycket älkat och som hade många glada ungdomsminen gömda i hvarje ton.