Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 2

FNS are. Jag sökte både med godo och ondo att i honom ifrån eländet och rycka upp honom r smörjan. Nej? det var lika förbannadt. Jan var — Gud straffe mig! — blankt kär i souvernanten., Nå ja, det bevisar kärlekens och qvinnornas makt, sade min mor leende. Fans makt jal dundrade majorn ursinnig, som en gång för alla förläts sina svordomar och sin tobaksrök derför att han så sällan besökte oss och varså oförbätterlig i sina gamla vanor. Sedan jag sett honom gå ett helt år och se på månen och på en slät ring, hvilken : gouvernanten satt på hans venstra hand, och I som gjorde denna hand allt knotigare och knöligare, hvilket blef så mycket märkbarare sedan han ej mer hade råd att dölja den med hanske. — Han skulle nemligen spara, allt hvad sparas kunde, för framtiden, för att kunna gifta sig med gouvernanten. I stället att han förr var så vårdad och elegant i sin klädsel att han utgjorde ett mönster för oss alla, lunkade han nu alltid så långt efter sista moden, att han knappt kunde skönja den längre, och fick allt mindre hopp att någonsin mera hinna upp den här i verlden. I hans rum vandrade den ena lyxortikeln efter den andra för fan i våld. Det blef allt tommare och tarfligare. Deremot gick han på suktioncr och köpte gammalt porslin, kastruller och förlegade sängkläder. — Nå, sedan jag, som sagdt, sett homom så der sjunka, och sjunka ett belt år, allt under det han i hvarje vecka skref och emottog digra luntor, som skulle föreställa bref, och grät floder af tårar dervid, så måste vi skiljas åt och jag gick med ganska sorgliga tankar att taga afsked af honom. Han stod helt ifrigt sysselsatt latt med en tepanna kokande vatten skålla en stor, förfärlig parsäng, hvilken han hemfört , Ifrån ett sterbhus. Jag försökte för sista gången att öppna hans ögen. Jag framställde det