Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 1

för erkännandet af dess goda egenskaper, blefvo honom slutligen ett efterlängtadt tidsfördrif, som han, utan att veta det, saknade. Som han alltid varit skygg för fruntimmer, så hade han aldrig lärt att känna dem eller studerat dem på närmare håll. Han hade således inom sig gjort upp en teckning, ett slags karta på deras inre ofullkomligheter och envist fasthållit sig dervid, tills det blifvit en orubblig grundtanke. Det var en afton då majoren, som vanligt, besökte oss på ett par timmar. Jag var då fjorton år vid lag och satt helt stilla och sydde midt emot honom, som, rökande sin pipa, makat upp sig i soffhörnet. Min mor hade nyss slutat att läsa ett bref från en barndomsvän, hvilken nyligen blifvit enka, och hvars sorg öfver den, som varit hennes allt på jorden, bredde en dyster skugga öfver min mors ansigte och framlockade en tår i hennes ögon. Hur är det, Carolina ?) frågade min far, bortläggande tidningsbladet, hvari han läst, och lutade sig fram emot henne med oro. Ack, det är ifrån den arma Marianne, och för hennes smärta har jag inga tröstegrunderp, svarade min mer, hopläggande brefvet med en tankfull långsamhet. Om jag lät er, min gamle vän, vände hon sig till majoren, höra några rader af den djupa tröstlöshet, som här uttalar sig öfver hvad ni så envist kallar frihet och lycka, så skulle ni ej vidare strida så der ifrigt emot allt hvad kärlek och äktenskap heter. Majoren skakade blott på hufvudet med en butter min. ; Min lilla nåd, sade hen torrt, när lika envis som jag. Om ett år härefter skall den der frums klagan för längesedan ha upphört, det kan jag ge mig fan på, och är hon då ej på jagt efter en ny olycklig dåre sor: hon vill fånga, så vill jag icke kännas vid mitt ärliga namn.