Aftonbladet – 29 december 1849, sida 1

stycket blef emedlertid lika oväntadt, som våld samt afbrutet. ,Hvad står på der nere? frågade den lyss nande majoren sina gäster. Hm! svarade skolmästaren från fönstret, ingenting, ers nåd, annat än en harpspelare med en qvinna och ett barn, som fru Veronika håller på att köra på porten. En sådan gudlös qvinna! utropade Hollmair vredgad och stampade med foten. Intet sinne för musik, inte den minsta känsla för konsten. Derpå stapplade han fram till fönstret; som han öppnade och ropade: Tyst och håll mun, Veronika! Hvad fan går åt er? Lemna folket genast i fred oah skicka upp dem i salen eller frukta min vrede., Straxt derefter inträdde det lilla vandrande kapellet uti salen och började på värdens befallning att stämma upp ett stycke. Det var en söndag i Maj månad 1737, således året efter den berömde prins Eugens af Savoyen död. Turkbesegrarens minne lefde derföre ännu helt lifligt hos österrikarne, så att harpspelaren icke trodde sig kunna bättre behaga majoren, än senom en sång öfver den tappre och ridderlige prins Eugen. Riddarsalen återskallade snart af den af harpspelaren, hans hustru och lilla son uppstämda sång, hvilken i förening med harpans toner örkunnade hjeltens lof med följande refräng ill hvarje vers: Drickom bröder! Halfmånen sjunker. Trefallt lefve hjelten Den ädle prins Eugån! Melodin var så lockande, att både den blinde najoren och skolmästaren samt slutligen äfven le öfrige basisterne inföllo och bildade kören, å att det genljudade uti den stora salen. De vinliga familjeporträtterne på väggarne tyckes gladt småle, en krigisk eld blixtrade uti eras herrar gemålers ögon och deras halföppade läppar syntes vilja instämma i segersånen. Hjorthufvudena nickade med välbehag ch basfiolerne gjorde sitt bästa att förhöja ; ffal tor