Aftonbladet – 24 december 1849, sida 4

uppmärksamhet hafva afhört en spökhistoria och ännu darrar i alla leder, får höra en s. k. förhuftig, upplösning derå. Tyvätr lärer en sådander förnuftig upplösning förestå spökeriet i brödmagasinet på Regeringsgatan. Det påstås nemligen att en man, som dog förliden sommar, hede förlofvat sig med tvenne man seller, för säkerhetens skull. Mister jag en,, tänkte han, så stär den andra åter Men se nu var det mamsellerna som miste sin fästman. De visste icke af hvätandra och sörjde begge, som anständigheten fordrade. En liten lindring i deras Sorg bereddes dem derigenom att den hädangångne i lifstiden hade gifvit dem begge testamente, Han hade deruti icke gjört någondera orätt, utan samvetsgrant testamenterat hela sin qvarlåtenskap till Lisa så välsem till Lotta. Dessa testamenten voro af samma dato, och lika hvarandra som ett par bär, med undantag af att vittnena voro olika. Lisa visade sin fästman all möjlig uppmärksamhet, emedan hon visste att hon håde testamente; Lotta likaså. Det var med dessa testamenten som med tingen i Nathan den Vise — hvar och en trodde sig ha den rätta, Men se, nu kom det till den tid att handlinghrne skulle lagfaras. Lisa inlemnade sitt testamente till vederbörlig auktoritet; Lotta likaså — allt i behörigen vidimerad afskrift. Och hvad skulle rätten göra? Primogeniturrätten eller rättare sagdt sekundogeniturrätten emellan dessa begge tvillingstestamenten kunde icke utrönas eller afgöras. Mamsellerna ville icke gå n på delning. Således återstod intet annat än att processa. Men nu föll den ena mamsellen på den iden att afskrämma len andra det fatala dokumentet; och så — ställde hon till spöeri. Tag hit testamentet, sade med ih ig stämma det förfärliga öket. Men den andra mamsellen svarade: allt hvad ni vt, bästa lerr spöke, men inte testamentet ! Och -dervid blef det. Och dervid är det. Man har funnit en mycket klenare intrig i mången komedi.