Aftonbladet – 22 december 1849, sida 3

att lindra sina lidande likars plågor. Den nunna till hvars tjenst det hörde att förevisa klostrets märkvärdigheter, var den enda vi fingo se; ty till sjuksalarne erhöll naturligtvis ingen mansperson inträde. Hon tycktes vara mellan trettio och fyrtio år, och hennes bleka, något magra ansigte bär ännu spår af en skönhet, som måste hafva varit ovanlig. Aldrig har jag sett ett mera englamildt och fromt uttryck, än det ur hennes stora, klara, blå ögon. Det syntes tydligt att inom henne hvarje jordisk strid var utkämpad och att hon numera endast lefde för försakelsen och — himmelen. Hon talade lågt, men med den innerligaste vänlighet, och hennes yttranden förrådde en fulländad bildning. Oelenschläger, som oafvändt betraktade den milda varelsen, i stället för de taflor, helgonbilder och monstranser hon visade oss, tilltalade henne på både franska och italienska, och hon svarade honom utan ringaste förlägenhet på samma språk. Ni är förmodligen af familj, min goda syster ?, frågade skalden. ,Här läggas namn bort. Jag är endast syster Louise, svarade nunnan med en lugn, klar blick. Och af hvad orsak blef ni nunna? frågade skalden rörd. En lindrig rodnad flög öfver nunnans bleka kinder. Hon vände hastigt hufvudet åt sidan och drog en sakta suck. Detta var hela hennes svar. Då rullade tvänne stora tårar utföre den sänslofulle skaldens vackra kinder. Han hade förstått det tysta svaret. Gråt smittar. Jag kände äfven mina ögon fuktas. Jag tänkte på Tegners ord: Hon täljer ut och täljer om igen Im Sitt radband; suckande sitt Ae stammar. Men under doket gråter ögat ö Och samma hjerta uti bröstet flammor,