Aftonbladet – 22 december 1849, sida 3

land. Efter Gustaf Adolf följer historien om Tyfon och Kleobulos på Rhodos, som skall inskärpa den gamla bekanta maximen om rätta sättet att samla glödande kol på en fiendes hufvud. — En orientalisk berättelse från kalifen Mahmuds dagar i Bagdad har till öfverskrift: Tacksamhetens seger, och gör skäl för namnet. Längre fram lär man sig, att dö är fegare än lefva och lida,. Prof på stilen och den innerliga andan i boken finner man af följande, som handlar om den ädle Fursten och den äd!e Mjölnaren: Fursten af Caserta blef en gång uppehållen, på en resa genom Italien, af en hastig och fruktansvärd öfversvämning, och blef härvid ögonvittne till den olycka, som derigenom tillfogades många menniskor. Mest gick honom en familjs öde till hjertat, som var nära sin undergång. Besluten att medverka till de olyckligas räddning, om det var möjligt, bjöd han en mjölnare, som han händelsevis träffade, tvåhundra dukater om han ville försöka att rycka denna familj utur dödsfaran. Efter något betänkande, och på furstens förnyade uppfordran, hvilken förhöjde den erbjudna summan med ännu hundrade dukater, skyndar mjölnaren emot de olyckliga, hvilkas jemmerskri förkunnade höjden af deras fara. Lyckligt arbetade han sig igenom det upprörda elementet, och det lyckades honom att småningom bringa alla i säkerhet. Då han var sysselsatt med den sistes räddning, sade han: ändtligen äro ni, Gud vare lof, alle räddade. Fursten, alldeles utom sig af glädje, skyndade emot den ädle räddaren. Tag här dessa trehundrade dukater, sade han, och då en god handling ej nog kan belönas, så lofvar jag dig ännu trehundrade. — Nådig herre, svarade mjölnaren i det han afböjde gåfvan, tillåt att jag förklarar mig., — Tala, min vän; är du kanske ej nöjd? — Eders höghet tänker dåligt om mig, sade härpå mjölnaren. Ni har förskaffat mig ett nöje, för hvilket jag ej kan vara nog tacksam; jag anser mig i detta ögonblick för den lyckligaste dödlige. Det har lyckats mig att rädda dessa menniskors lif. Jag kände i början ej huru välkommen den skulle vara mig, som skulle rädda mig sjelf i en dylik belägenhet. Jag har eftertänkt och njutit ett obeskrifligt nöje! Nu vill jag bedja Eders Höghet om ett annat nöje. — Tala, jag vill hjertligen bevilja dig allt om det beror af mig, svarade fursten. — O ja, nådig herre! svarade mjölnaren, ni kan det. Jag är visst fattig; det tyckes mig likväl att dessa olyckliga äro ännu olyckligare; jag beder derföre Ers Höghet att vara så nåd!g och tillställa dem den summa ni erbjudit mig! — Fursten, alldeles hänförd af sin känsla, kastade sig i mjölnarens armar och utropade: vän, du är större än jag Han gaf efter för den ädelmodige välgörarens begäran och fördelte dukaterna ibland familjens medlemmar, hvilka af tacksamhet än omfattade furstens, än mjölnarens knän. Fursten vände sig sedan till räddaren med följande ord: värdige man, kom med mig, ni skall åtnjuta den utmärkelse ni förtjenar; jag vill förbättra edert öde. Mjölnaren sade till honom, att han hade barn. — Nå, jag vill se dem. Fursten besökte bärpå den redlige mjölnarens hydda, upplyftade hans barn, som kastade sig på knä framför honom, och omfamnade dem; deras moder var icke längesedan död. Han tog fadren med sina barn till sitt slott, förskaffade honom ett adelsbref och öfverhopade honom med de största välgerningar. Vid sina gästabud gjorde sig fursten en ära af att hafva mjölnaren vid sin taffel och lät honom alltid sitta vid sin sida. Åtskilliga förnäma förundrade sig och visade honom ofta sitt missnöje öfver dess alltför stora förtrolighet med denne man, hvilket de ansågo-som en vanära för hans börd. Kära vänner,, sade fursten till dem, ändtligen trött vid dessa förebråelser, vi hafva att tacka våra fäder för vår storhet, men denne man har naturen gjort stor genom sitt hjerta; vi böra derföre vara stolta öfver, om han vill erkänna oss för en af sina likar. Familjen i Dalen, berättelse af Em. Carlen, är, enligt uppgift i Förordet, sammansatt med föranledning af ett antal från utlandet införskrifna stålgravyrer; föreställande 1:o en ung flicka, som nyss badat sina fötter, 2:0o en jagt, der två harar och tre karlar finnas på scenen; 3:0 ett fiskparti, herrskap; 4:0 ett fiskparti af mindre förnämt folk, oebh 5:o en fånge i en ruin, med ett helt sällskap utanför fånggluggen. Förf:s svåra uppgift har varit att af dessa olikartade ämnen komponera ett sammanhängande helt. Fru Carlen har tillfredställandel löst detta problem: Familjen i Dalen heterl! bistorien, hvarpå artisten, som gjort de fem stålsticken, icke ett ögonblick tänkt. Ideen är pikant och skall säkert roa många läsare. Med stor uppriktighet omtalar förf:nan i slutet af sitt förord, huru hon sålunda begagnat den tid, som hrr Östlund Berling — hennes för närvarande enda föläggare (säger hon) — artigt tilldelat henne. Det är nemligen till märkandes (fortfar hon), att hr Rylander af dem lånat henne, under förbindelse att med görligaste första återställa henne; hvilket (slutar hon) är desto mera nödigt, som hon från de förres officin på nyåret skall utsända en ny roman i tre delar. — Hela det muntra förordet ökar värdet af denna redan i sig sjelf ganska underhållande lilla roman; och stålgravyrerna äro superfina. Noveller, Sagor och Legender af Alex. Dumas; öfvers. af T. G. Rudbeck. Den fruktbare och vanligtvis så intressante franske författarens namn behöfver troligen blott anföras, för att göra denna samling af små berättelser eftersökt och med begärlighet läst. Legenden om St. Gudulas kyrka, i Brässel, står i spetsen för sagorna. Likväl handlar icke allt iboken om händelser från forntiden eller medeltiden. En och annan novell har ett färskt datum; såsom t. ex. berättelsen om öfverste Santa Croce från år 1826. Beslutet af Grace Kennedy, öfvers. Denna från engelskan hemtade religiösa uppbyggelseskrift har många egenheter, som kunna göra den läsvärd och intresserande. Bland annat