Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

Jag har också ett ganska stort hufvudx sade den främmande, möjligen kan min hatt passa er., Jag bugade mig, och han vinkade nu en ung man (hans son) till sig och bad honom leta rätt på hans hattfodral. Detta kom, öppnades, — hatten lemnades åt mig och befanns passa alldeles förträffligt. Medan jag på bästa sätt sökte att uttrycka mina tacksägelser, kallade oss en ringklocka till matbordet. Som den välvillige mannen på ett oförklarligt sätt väckt mitt. deltagande och min nyfikenhet, placerade jag mig så, att jag kom att sitta midt emot honom. Han gjorde mig under måltiden åtskilliga frågor om min resa, om vattenkuren, hvilken jag berättade mig hafva genomgått m. m. Slutligen sade han: ;Mein Herr! Sie sind gewiss ein Nordländer. Ja, mein Herr! Ich bin ein Schwedev, svarade jag. Ah! Da kand vi tale Svensk och Dansk mit hinanden, sade min vis å vis lifligt, höjde sitt vinglas och drack mig till. Huru glad blef icke jag, som nu efter långa månaders förlopp, under hvilka jag alltjemnt varit tvungen att rådbråka tyskan, ändtligen fick höra toner, så nära beslägtade med det kära modersmålets! I detta ögonblick var jag af själ och hjerta skandinav och tyckte att jag hade en verklig landsman framför mig. Ett lifligt samtal begynnte, som hufvudsakligast vände sig kring konung Oscars så vackert började regering. Den danske mannen tycktes om honom hysa de allrastörsta förhoppningar, i hvilka jag, som verkligen under halfva denna sommar, för första och... sista gången i mitt lif, var rojalist, till alla delar instämde. Derefter frågade han mig om jag visste huru biskop Tegner befann sig nu, efter sin svåra sjukdom. Jag svarade att han, efter de underrättelser