Aftonbladet – 21 december 1849, sida 1

pår till ?); måhända detta närmare reformationen jar egt rum i Lunds skola, hvilken då leddes af M. dirger Gunnarson, sedermera erkebiskop, en lärd ch kunnig man. — Några af medeltidens skånska örfattare (t. ex. den odödlige Saxo Grammaticus), vilka röja smak och bekantskap med Latii. klassika auktorer, hafva ingalunda i klosterskolorna, utan edermera genom eget studium förvärfvat sig slika öreträder. Grekiskan var under större delen af medeltiden j Undervisningsämne i våra skolor. Gröeca sunt, on-leguntur,. hette det. Deröfver bör man så mycket mindre undra, som i medlet af 4300-talet en loktor i Sorbonne (således theol; d:r) kunde tillstå, tt han var 50 år gammal, innan han visste hvad ovum Testamentum var. — I utländska klosterkolor, såsom i S:t Gallen, var redan i 40:e århunIradet grekiska studiet så bekant, att man läste Honerus och gjorde grekiska vers. Från Nederlänlerne utbredde sig sedermera grekiska språkets stulium till. Tyskland, hvarest det genom Reuchlin, Melanchthon m. fl. märkligen befordrades och. hvarfrån det, sålunda lifvadt, öfvergick till vår nord. Vid tTeformationstiden upptogs det i våra läroverk åsom undervisningsämne och egde Lunds domskola lå en i denna disciplin ryktbar lärare, nemligen Meter. Bente. Hurudan medeltidens theologt och skolastiska filojofi var beskaffad, är nogsamt kändt. Kyrkläran ällde såsom oantastbar och dess dogmer betraktades åsom orubbliga axiomer. Om man kunde göra nånga distinktioner och under disputerandet slå mkring sig med quidditates,, entitates,, nomialitates, och quodlibetica,, allt på en förderfvad nunklatin, var sådant tecken på en grundlärd nan. De för skolundervisningen under medeltiden egagnade läroböcker voro utmärkt barbariska. Man. bör härom läsa hvad hr R. omtalar, och ned citationer ur sjelfva dessa böcker bestyrer, sidd. 24—33. Men sättes häraf i tillfälle tt lära känna sådana rariteter, som det af Alexander de villa Dei på latinsk hexameter vid början af 1200-talet författade verket Doctrivale, en latinsk grammatik i 4 delar och 12 apitel. Den är, efter hr R:s; egen: skildring, mörk, invecklad. och särdeles svår att förstår; ynnerligen i syntaxen, som man kallat en iktig pinobänk . för själen. . Alla -disciplarne — fortfar br BR. — skulle vanligtvis från böran till slut utantill lära denna på latinska vers ffattade bok. Öfver denna så omtyckta (af nagistrarne nemligen), i trenne århundraden ti nästan alla Europas skolor begagnade läobok, utan-hvilken man ansåg alls ingen lärdom möjlig, författades en ofantlig mängd kommenarier, hvilka dock, istället för att afbjelpa, ökade det onda. :Först-på 1500-talet kunde sDoctrinale undanträngas. Christian II måste ordentligen förbjuda den, och 1537 infördes indtligen Melanchthons grammatik: — Ett annat dylikt monsterverk var Eberhardi Bethuniensis Grecismus, som, oaktadt sitt namn, likväl äfven utgjorde en Jatinsk grammatik. Yt.erhgare bade man en bok, kallad Labyrinthus, en elegisk dikt omv skol-lärarekallets besvärigheter,. (Skolgossarnes lidanden brydde man six ej om att besjunga.) Deponentalia wverborum var ett poem, hvari författaren visar skillnaden mellan verba deponentia öch passiva 3). Märkvärdig är Christian 1I:s verksamhet äfven och för skolförbättringen, hvarvid Lundakaniken Christiern Pedersen utgjorde ett af hans kraftfullaste redskap, och troligen rådgifvare. Likasom vi nyss sågo, att konung Christian aflyste Doctrinale, utdömde han en annan bok, kallad Facetus, i hvars ställe han ville hafva Catos: Disticha, samt Puerilia, hvilken skolbok ersattes genom Mancinelli Flores vocabulorump. Christiern Pedersen sjelf omtalar en då bruklig deklinationslära, kallad Caser, på följande sätt: ,Uförnömstige Skolemestere og Hörere flengde, pslede og hudströge og sloge de fattige Börn, Peblinge och Degne, at Blodet lob ned af Rygpgen paa dem i deris Hoser, for en Tytel eller Ord skyld, som en foer wild udi, eller pi sine Caser og temporaliers. — Konungen befallde att Caser jemte de iska skolböckerna skulle upphb; masa Christiern dersen altade bättre skrifters uppläggande, såsom Peder Lolles Proverbia, och i synnerhet Vocabularium ad usum Dacorum, hvilken anses författad af Christiern Pedersen sjelf. — Hr R. slutar bela detta för en rätt kännedom om medeltiden i.sin mån rätt vigtiga kapitel. med följande ord: Utom nämda läroböcker lästes gemenligen symbolum apostolicum, Davids 7 botpsalmer samt de vanliga kyrkosångerna. Om historia, geografi, matematik och modersmålet var allsingen fråga: ett för. bållande, som länge efter reformationen ännu egde rum. — De gamle Romarne; skrifter, såsom härrörande från blinda hednivgar, voro under medeltiden misstänkta. Detta bör så mycket mindre väcka vår förundran, som det är bekant att-ännu i747:de århundradet (nemligen i skolreglementet af år 1632 och -k. Christian IV:s stora Recess af år 1643) de hedniska gudarnes namn ej uti skolböckerna fingo utsättas. Påfve Gregorius VII hade också afstyrkt studerandet af den klassiska forntiden, troligen anande att folket derigenom skulle komma i besittning åf skarpa vapen, som måhända en gång torde vändas mot sjelfva kyrkans öfverhufvud-). Länge ansågo medeltidens theologer såsom ett kätteri att kunna grekiska. och Nya Testamentet på grundspråket var en nästan obekant bok, ehuru: vid: kyrkliga bruket. latinska evangelier och epistlar förekommo ?). Det ligger i öppen dag, att den smak och bildning, som af dessa till största delen usla skolböcker inhemtades ej kunde vara annat än högst ofullständig och dålig. (Forts.) !) Erkebiskop Nicolaus i Upsala föreskref med hänseende till folkundervisningen följande: Pater noster, Ave Maria, Credo, in linguam maternam translata, legantur ceoram parochianis, ut ea addiscant. Nettelbladt, Schwed. Biblioth. St. II: 477. ?) Ibland Lundakaniken Thucho Thuronis böcker anföras Ovidii Metamorph., de arte amandi, och 3 andra af Ovidius. Thuco, som år 4333 gjorde sitt testamente, har sannolikt förut varit scholasticus. Jfr. Dipl. Cap. Lund. JG 395. 3) Se här namnen på några andra undervisningsböcker: Aequivoca, Synonima Britonis, Compostita verborum, Donati bok de octo partibus orationis, Aeqvivocationes Matthei, Epistole magni Turci, Hortulus Synonymorum. 1) Gregorii libri XII epist.; cfr. ep. IX, 4.7 Grece scife höresis est, expolite loqui heresis est, quidquidipsi (monachi) non faciunt, höeresis est. Erasmus, epist. XII, ad Albertum Archiep. Mogunt. i; Att kunna grekiska är kälteri, att uttrycka sig väl är kätteri, att göra något som munkarne ej göra, är kätterin. Det är väl sant, att det är Erasmus af Rotterdam, som fäller dessa ord, men hans intyg om tidens ställning är säkert pålitligt. Man kan tillägga: ,Mutatis mutandis fabula de litterarum Prasulibus hujus temporis narratur. Runa, läsning för Täderneslandets fornvänner, utgifven af Richard Dybeck, på I. I. Brudins förlag;tryckt hos hrr Norstedt ä Söner. Det är med serdeles nöje man emottager RA a gt SR OR RR