Aftonbladet – 21 december 1849, sida 1

som dött utan att. blifva kyrkoherdar, eller som möjligen utflyttat ur Lunds stift. Då lesse män blifvit urståndsatte att få ett rum det blifvande Skånska Herdaminnet, hade let utan tvifvel varit väl, om deras lefnadlt olifvit från glömskan bevarad i hr R:s verk.s Nu hafva dessa män lidit en dubbel och kan-s ske i många fall oförtjent förlust, dåde på enf sång gått i mistning af befordran och biografi. Ett annat stort arbete, som likaledes kanskel borde pätänkas och väl någon gång utkommer, voro en teckning af. samtliga de skånska skol-lg elevernes öden (speciell personalhistoria, ge-la nomgående för alla undervisningsverken ochli under alla perioder: något, hvarigenom man fingels anledning till biografier öfver snart sagdt allajd rån Skåne utgångne män af någon litterärt betydenhet i vårt land). Det återstode visst i d illa fall mycket; men det vore dock något. D Att slutligen ock skrida till en historia öfverli le skånska skolelevernas samtlige föräldrar och! målsmän i alla tider, vore likväl måhända atts så för långt, eller dock utöfver det allra nöd-d vändigaste. ä Såsom skolväsendets tillstånd under Medeliden utgör en för de fleste inom vår nu lefvande publik ganska litet känd sak, hålla vi br R. synnerlig räkning för de faktiska upplysningar, i början af sitt verk;:han härom lemnat. De angå väl blott Skåne; men antaglisen var tillståndet detsamma, åtminstöne öfverhufvud icke bättre, i det öfriga Sverige. Man får kasta en blick på denna af åtskillige så högt beprisade tid; och man finner ojäfvigt hurudan den var, just i och för sjelfva de ämnen (t. ex. christendom;, latin 0. s.v:), hvarför. den mest berömmes. Det torde vara nyttigt nog, att icke alldeles förbigå detta förhållande, då det slags fraslärdom (dogmers upprepande utantill, användandet af s k. dicta classica, rhetoriska spetsfundigheter .o. d.) ännu med en viss märklig förkärlek -fasthålles och upphöjes af den: ännu: befintliga s.! k: äldre skolans, exclusive förfäktare; och hvilket slags lärdom just i sitt rätta esse florerade under medeltiden. Vi tillhöra : för ingen del dem, som påstå att allt nytt eller nyare är godt; vi ifra endast för det bevisligen och jemförelsevis bättre deraf. Likaledes vilja vi icke begå den orättvisan att påstå, det hela kohorten af det reformerade skolsystemets motståndare utgöra personer, som hylla allt gammalt, och blott derföre att det är gammalt. Men att åtskillige sådane finnas, lärer väl vara onekligt; och det är i synnerhet åt dem vi. rekommendera ett grundligare och närmare studium af de förflutna tiderssanna beskaffenhet, hvarur menskligheten med så stora ansträngningar arbetat sig upp, men hvaruti en och annan ej synes obenägen att vilja störta oss tillbaka, om det öfverhufvud vore görligt. Frågan är alltså alldeles icke om att underskatta Medeltiden, eller icke erkänna. det ofta högst intressanta och lärorika i dess betraktande. Hvad vi endast i denna del önska, inskränker sig till en fordran, att man icke måtte öfverskatta medeltidsväsendet, eller påstå lärdom, romantik och poesi i allmänhet, seder, kraft i handlingar, samhällsskick, regeringskonsto.s. v. bafva något till sin fördel liggande i sjelfva medeltidsformerna, eller att icke det alltsammans kan lika väl, eller rättare, till följe af den stigande civilisationen, vida mer och bättre finnas i den nyare tidens formationer. Så snart man villigt erkänner detta, räcka vi gerna en varm hand äfven åt medeltidens vänner och beundrare, nemligen för så vidt de blott fästa sig vid allt det verkligen intagande, i sitt! slag, som den tiden -har att erbjuda. . Ett element, som inom medeltiden ej ut-l gjorde det minst märkliga, var dess humori stiska lynne, åfspeglande sig nästan i allt. Hvadl. var väl allvarsammare på den tiden, än. tt. ex. påfvedömet; och likväl njöt man då af allmänna och lagligen tillåtna fester, hvarvid narr-t påfvar offentligen framställdes. Kyrkans! väktare sågo icke ogerna att folket diverterades till och med genom spe öfver. dess egnaj värdigheter, allenast de kontanta betalningarne ej uteblefvo för alla de påhitt till: afgälder, som) dels genom heligt tiggeri, dels genom; persva sioner i högre tonart, dels genom-skräckbilder och bedrägerier aflockades allmänheten. Kyrkans formelväsen, messorna, ett noggrant upprepande af de utanläste trosglosorna — allt detta blef, jemte erläggandet af skatterna, hufvudsaken.. Hurudana menniskorna: voro: i själ och hjerta, hurudane till anden: det fick vara Vi återkomma till :skolan, som på denna tid endast utgjörde ett kyrkan underlydande bihang. Äfven inom henne finna vi många humoristiskå drag. I sjelfva lärarebenämningarne ligger ej sällan något tragikomiskt. Vetenskaperna indelades billigtvis inom klosterskolorna i andliga, och verldsliga; i spetsen för. undervisningen. i de förre stod-en Magister: Biblicus, för de sednare en Magister Sententiarum. Uttrycket är talande; ty äfven inom de verldsliga vetenskaperna var frågan hufvudsakligen endast om sentenser, verba. magistri, dicta classica, glosör, fraser. Man skulle af vissa benämningar på skolornas styresmän kunna taga sig anledning till den tankeny:att man för skolpiltarnes lekar baft ett synnerligen villigt ögå; samt att man, på det gossarne måtte: leka pål. allvar och riktigt, satt ej mindre än tre särskilda slag eller grader lärare till uppsyningsmän häröfver: ludimagister, ludimoderator och ludirector. Blef det nu ej muntert i Jektio nerna så var det väl icke skolans fel. Emellertid får anmärkas, att med ordet pludus jöst icke alldeles förstods-hvad vi nu kalla lekar eller nöjen: Sjelfva den latin, som i medeltidsskolorna utlärdes; var ofta ganska ogenerad. Hr R.anför härom sid. 19 följande: Latinet, som i skolorna lästes och liksom utgjorde undervisningens medelpunkt, var barbarisk munkdåtin. Då man ej under större delen af medeltiden hade tillgång på klassiska latinska författare, förlorade man mer och mer ur sigte-guldoch silfveråldrens mönster för stilen och fortbildade latinet på egen hand. I erkebiskop Åbsalons testamente (1204) kallas en fodrad kappa på latin cappa forrata, en blackig häst equus blaccatus o. s. vV. — En af de hufvudsakligaste sysselsättningarne il medeltidens skolor var att sammansätta latinska vers. Munkarne voro dock ofta olyckliga rimsmeder; deras lativska versär äro gemenligen s. k. leoninska, någon gång också uppblandade med danska, hvarpå följande från Estoms kloster må tjena till prof (Mar: mora Danica I; 198): Hic jacet Jon Prest qui dedit suum grå hest nec non de siligine tu lest semper comedebat det best requiescit inpulvere-sydvest. NG föga NESS. SS JR BOSE Beg NT Me. Kat STVM I Y BESATT MI oc VR DNS KR ————— IT NE ma Fo Ir let Kr Mk kh vr I Get VR ig Lå kl 0 BA An hmm pr AV Met Si TK Ja Ke hå I br JR NN ft MR It ÅR AD ER