Aftonbladet – 20 december 1849, sida 2

Troligen skola dessa berättelser finnas ej mindre roande för den svenske läsaren än de varit det för den engelska; icke blott ungdo men utan äfven äldre skola hafva det störstal: nöje deraf. Ett par korta utdrag kunna gifva begrepp om stilen i detta arbete: Calcutta och betjeningen derstädes. Calcutta må väl kallas palatsernas stad, ty hvarje hus är en ståtlig byggnad. De flesta rummen äro minst 13 fot höga och 26 fot i fyrkant, och längs med hvarje våning är en veranda, uppburen af stenpelare. Folkets språk synes hafva bibehållit många spär af Portugiserna, som innebade platsen före Engelsmännen. Så t.ex. kallas biskopen De lord Padre, och jag benämnes ,Padre Sahib. Vi hafva inga klockor att dermed kalla tjenarne, som ligga på mattan utanför kammardörren, utan när vi behöfva dem så ropa vi, utan att lyfta oss från soffan: Qui bhi? (hvem är der?) hvarpå sirdarn eller kammartjenaren) springer in. Vi gifva honom befallningen, hvilkan han sedan bär till de andra. Ehuru jag borl hos biskopen, spisar vid hans bord och begagnar hans vagn, är jag tvungen att hafva fem tjenare Jag har en kitl-majar), som passar mig upp vidl bordet. Biskopens kit-majarer passa endast upp deras egen herre. Dertill har jag en aja eiler frupiga, för min hustru, en sirdar eller bärare och en mati-sirdar eller hielpbärare. Dessa män bädda och biträda mig vid påklädningen. Jag har dessutom en punkabärare, en man som sitter utanfår dörren och är ständigt sysselsatt med att draga på ett snöre, l: fästadt vid punkan, denna ofantliga flägtare utan hvilken ingen Engelsman skulle kunna lefva i Indien. Jemte dessa betalar jag en punibärare eller vatten-. dragare, och en matranes. Då jag färdas upp i landet blir jag nödsakad bafva en konsummar eller hufyudtjenare, en dobi eller tvättqvinna, en djugä eller skräddare, en sejst eller grässkärare, och en eller två till. Vi kunna icke hjelpa oss med mindre, ty om jag tillsade kitmajaren att hemta minl: rock, skulle han vrida -in musach och svara: mig; intet sirdar; eller om jag tillsade sirdaren att pas-l. sa upp vid bordet, skulle han säga: kidmajar göra det. Huru den som bor i Iedien har att taga sig till vara för en mängd odjur och insekter, derom får man roliga beskrifningar på många ställen i boken; se här ett: Jag har just börjat en samling af insekter, ormar, fjärilar och mal af de skönaste slag. Kameleonten är mycket allmän och förändrar färg allt efter lynnet. Jag har en, som vanligen är lysande grön, li men då han är ond, betäcks han med stora svartaj. fläckar, och när han blir hungrig, med hvita. Dessa äro de enda färgförändringar jag ännu märkt, men jag har sett somliga gula, andra åter svarta med gula fläckar. Man säger att hvarje kameleont har tio olika färgskiftningar. Här finnes en ljusbrun ödla, kallad blodsugaren, som ständigt springer om-1 kring på väggarne i rummen. Så snart vi lyfta ett papper eller en bok, äro vi säkra att finna två ål. tre kakelackor derunder, men icke sådana, som man finner derhemma, utan stora, 3 till 4 tum långa.l Gräshoppor komma i stort antal in i busen ochl blifva ohyggligt stora; man kan höra deras läte på en half mils afstånd. Myrorna, af hvilka här finnas tre slag, äro till stor förargelse; hvarje hus hvimlar af dem; om icke fötterna på bord, skåp m.m. stän digt höllos stående i vattenskålar, så skulle de angripa bor ken och allt hvad de kunde komma öfver. Här finnes 4:0 den lilia röda myran, hvars bett förorsakar en hård röd svulst, som forifar att plåga flera dagar; 9:0 en stor svart myra, stor som en humla, hvilken biter men icke sticker; 3:0 den hvita myran, större än vår vanliga skogsmyra, hvilken infinner sig i svärmar och på en natt slukar ett bord eller en hylla full med böcker. När man kommar in om morgonen finner man sina böcker och sitt bord till utseendet i ordning, men knappt vidrör man dem, förr än allt faller samman till stoft. En stor mängd ormar finnas häromkring, men jag har ännu icke sett någon; jag misstänker att min mungus håller dem borta, emedan den är en afsvuren fiende till alla krypdjur. En giftig ödla, fotlång, svart, med gula streck nedåt sidorna, kommer ofta in i vår veranda, men så snart den hör mungusen, försvinner den med all möjlig hast, liksom de giftiga hundrafotarne, af hvilka åtskilliga finnas uti huset. Mungusens ljud är ganska eget; den knorrar vanligen som en katt, men när den blir ond, skäller den kort och afbrutet, hvarvid båret på dess långa svans reser sig. Jag har redan omtalat att här linnas tigrar, lejon, apor, leoparder, bufflar, elefanter (tama), den fläckiga hjorten, schakalen, flygande räfven; alla dem skall jag beskrifva vid tillfälle, men vill nu berätta något om aporna. Jag vandrade ut tidigt en morgon och kom till ett pipulträd betäckt med röda fiukter. Jag hörde straxt någonting kjattra öfver mitt hufvud och då jag blickade upp, såg jag en förfärlig stor apa, lika lång som jag sjelf, med hvitt ansigte ech stort skägg. Han tittade på mig ett ögonblick och kjattrade igen. Då bullret blef allt starkare och starkare, sprang jag bort från trädet och såg snart en stor mängd af dessa djur af olika storlek komma löpande ned, samt, sedan de gloltt på mig,! likasom viile de säga: försök inte att följa 0ss, gjorde de några förfärliga språng och försvunno bland jungeln. Indiens buffel har ingen puckel på ryggen, den liknar en kolossal svart ko, men är utomordentligt vild. Hittills har jag blott sett tama. En herre som bor här, vandrade för några aftnar Sedan ut i jungeln i akt och mening att skjuta fogel, men plötsligt såg han framför sig en buffeltjur. Ensamma äro dessa djur mycket vildare än när de gå i flockar. Han gladde sig derföre ej just så mycket åt denna närmare bekantskap, vände sig om och sökte att fredligt krypa sin väg. Men då han hörde ett starkt bölande bakom sig, såg han sig tillbaka och fann buffeln i full jagt efter sig, kastande hufvudet med ursinnighet. Herrn visste knappast hvad han skulle göra, emedan der icke fanns i grannskapet något träd, hvari han kunde klättra upp, blott låga buskar. Han vände sig derföre hastigt om, stod stilla och såg stadigt på buffeln, under det han laddade sin bössa. Fram störtade djuret allt närmare och närmare, blickande allt vildare loch vildare. Slutligen på omkring 20 alnars afstånd stadnade buffeln ett ögonblick, liksom för att betänka sig, böjde med ett häftigt bölande ned sitt hufyud, kastade upp marken med sina klöfvar och Thöll just på att rusa fram, då herrn höjde sin bösIsa som sin sista tillflykt och gaf eld. Kulan gick Igenom ögat in uti bjernan och monstret rullade på Imarken. Jag har sedan sett skallen och hornen, som äro af en förfärlig storlek. I Elefanterne äro ganska stora, men endast tama Ifinnas här. Majoren vid regimentet på stationen Ihar erbjudit sig att låna oss en när vi vilja ut På spatserfart. Schakalerna föranleda mycket obehag Jom nätterna; de komma på egorna, tjuta kring huset och göra ett förfärligt buller, men de äro icke farliga. Här finnas flockar af alldeles oskadliga hundar, så kallade paria-hundar. De likna en långhårig jagthund, men med räfhufvud. Flygande räfven är lett slags fridermus, dess stora svarta vingar äro nära 4 fot mellan spetsarna, kroppen liknar en liten ss sånR 46 ooo AA