Aftonbladet – 20 december 1849, sida 2

rukter och bär. Foglarne äro ganska sköna, Här: innas flera arter vilda och tama dufvor. En af de sistnämda är alldeles grön, liksom flugfängaren, som har en enkel fjäder midt i stjerten. Mangon är vid pass af en dufvas storlek. gul med gröna streck. Här finnes äfven den lilla vackra amadavad, och lera andra. Jag håller på att göra en samling af stora skalbaggar. Vidare om betjeningen: De största kostnader här äro för tjenare och hushyra. För mitt hus, ett af de billigaste i Midnapore, betalar jag 40 rupi i månaden. Jag håller så få tjenare som möjligt, men ir tvungen att hafva 44 karlar och en qvinna. Kararne äro en konsummar eller hufvudtjenare; en kilmajar eller taffeltäckare; en sirdar, som sköter om lampor, husgerådssaker m. m.; en bärare, som drar punkan och hjelper sirdaren; en dirgi eller skräddare, som håller kläderna i ordning; två maistri eller snickare; två molli eller trädgårdsmästare : en mott, som sopar rummen och håller dem snygga: en besti eller vattenbärare. Vi gifva dessa hvarken kläder eiler föda, hvilken sistnämda förnämligast består af ris, men konsummaren och kitmajarn, begge muselmän, förtära äfven annat. Deras lön är från 3 till 40 rupi månatligen. Många personer hålla här 40 till 50 karlar. Sirdarn eller bäraren sofver på en matta i verandan, de andra i hus på egorna. Deras religion förbjuder dem alla att göra andras arbete; deras fäder och förfäder skötte samma sysslor, och så skola äfven deras söner och sonsöner göra. De äro ett tjufaktigt följe och vi våga icke i deras väg lemna något, som de kunna stjäla. , I detta ögonblick hoppar en liten grå ekorre omkring i verandan; midt för grinden till egorna stå några tama bufflar, litet der bortom ligger en elefant gassande sig i solen och slående med sin snabel omkring i gräset. Här finnes en insekt, kallad flygande lus; den liknar en stor myra med vingar: om en enda sådan flyger igenom rummet, lemnar den efter sig en så obebaglig lukt, ait man knappast kan stå ut dermed en timma efteråt. Men det finnes knappt en enda sida, som icke innehåller någonting roande och nytt för flertalet af läsare; lefnadssättet inom hus, engelsmännens förhållande till infödingarna, jagt; resor, den indiska naturens utseende, folkets religiösa plägseder och vidskepelser, m. m., allt detta fravställes på ett serdeles lefvande sätt. Detta lilia arbete skall således lemna ett värdigt rum vid sidan al Nybyggarne i Canada och Missionen af Marryat, hvilka förut vunnit så mycket bifcll bos den svenska ungdomen. Novellkalender ; ren Toilett -almanach för Damer,. Denna lilla gentila kalender söker vinna inträde hos damerna, hvilket är dess syfte, genom ett poem Qvinnans lof,, af Ferdinand, , som utgör sjelfva introduktionen för det hela. Derefter förekommer Eleonore af C. F. A., hvari man tillika får läsa om Desprez och Hörberg; samt Minnesblommor, plockade i Italien, skickade i bref till hemimet, af Maria Charl. Eriksson. Allt detta är ganska läsbart. Största uppmärksamhet ådrager sig dock den bemlighetsfulla taflan i Bergslottet, novellette al Mina O—y. Uppfinningen i detta lilla stycke ir verkligen originell, utförandet vårdadt och stilen behaglig. Byhistorier frår Schwarzwald al Auerbach, öfvers. Detta lilla arbete tillkännager en god öfversättarehand; och hvilken man har skäl alt nästa gång tillönska ett ännu bättre original. fFivad de här meddelade Auerbachska s. k. Byhistorierna, vidkommer, så upptages det allramesta (sidd. 22—211) af en enda, kallad Fru Professorskan,. Deri handlas, utom annat, om ett par underliga män, Reinhard och Collaboratorn — Kohlabrätern — samt ett fruntimmer, Lorle, om hvilken man på bokens sista rad får en aning att hon kallades fru Professorskan,. Många funderingar läsas om måleri; ganska litet om det slags folk, som titeln pipekar. Förf. tyckes emellertid sjelf vara gramse på tyskeriet, såsom man kan se sid. 98, der Collaboratorn tillåter sig ett temligen hvasst utfall emot tyskarnes sjuka att så gerna vilja vara anställda vid något embetsverk. Det heter: Den moderna mensklighe:ens romantiska längtan efier det som ligger bakom den, förvrider dess hufvud; jag har också en vriden hals. Det är icke godt att menniskan står allena, jag vill anställa henne vid något verk, sade Herren Gud, då han skapade den tyska menniskan. Ekarne i skogen blifva snart också befordrade och erhålla en allernådigst fullmakt, utnämnas till symboler för tysk kraft och frihet; då kommer det att finnas Referendarieoch Assessorsekar — titular-ekar och verkliga ekar med eget löf. Vi tyskar äro den solidaste nation i verlden, och det är skändligt förtal, då man nekar oss sinne för det allmänna: hvem som vill vara en riktig karl, sätter sig på löntagarestolen och äter ur statens fat; Fichte har uppfattat en tysk lärds väsende förmycket enligt sin subjektiva idealism; jag gör nu utdrag för att i biografiska uppsatser visa, hvilket inflytande utnämningarna haft på den tyska nationalandan. . a Sas