Aftonbladet – 20 december 1849, sida 2

Nyttigt lolja raden al ac stora TCYOIULIOHCT, SUIT YR hitintills sett gå öfver jorden, för att derom få den fullkomligaste öfvertygelse. 1848 års revolution är en fortsättning af revolutionen 1789; ja, man kan säga, att den endast är en fortsättning af den 9 Thermidor, då den, genom bergpartiets störtande, våldsamt afbröts. Hvad är i grunden Napoleons uppträdande, 18435 års restauration och slutliger Ludvig Filips thronbestigning 1830, annat än ett våldsamt afbrott, ett intermezzo i den fransyska historiens gång? Två gånger blef en damm af multnade stamträn satt emot Tidens framåtskridande ideer, två gånger försöktes en restauration, två gånger skulle den första revolutionens ider förintas. Allt var förgäfves! Då det tredje ståndet, före revolutionen 4789, var oförmöget att betala skatterna, då utbröt revclutionen för att ligga skatter på den hittills skattfria adeln och presterskapet och skaffa alla statsborgare likhet inför lagen. Hitintills hade borgareståndet och proletariatet förenade kämpat mot de två privilegierade stånden; nu, efier segern, var det slut med enigheten. Borgareståndet, representeradt af Girondisterna, trädde snart i öppen fejd med demokraterna. Berget, Robespierre och hans anhängare föllo som deras offer, och verldsrörelsen var länge hämmad. Den första fransyska revolutionen måste till följe af sin natur vara fiendtlig emot kyrkan. Med thronen och de privilegierade stånden måsve också den makt brytas, som förlänar åt thbronen och dessa stånd en himmelsk sanktion. Kyrkan, furstarnas allsmäktiga hjelparinna och deras eviga bundsförvandt emot alla folk, som kämpa för sin frihet och sjelfständighet; kyrkan, som helgar tyranni och förtryck, som sjunger te deum öfver underkufvade folk och förstörda städer, som prisar okunnigheten såsom den högsta förtjenst och uppställer läran om evig fattigdom såsom en dogm; kyrkan, revolutionens eviga fiende, måste besegras af revolutionen, — om ej revolutionen sjelf skulle besegras. Så rik på innehåll, så djup och storartad var den första revolutionen, att Frankrike ej var i stånd att genomföra den, utan dukade under för bördan af sin stora uppgift. Det lyckades dess fiender, konungarne, adeln och presterskapet, att förena det öfriga absolutistiska Europa mot Frankrike; och revolutionen, som icke öfverskridit Frankrikes gränser, dukade under för koalitionen. Det lyckades att tillsluta den revolutionära kratern i Paris. Med hvilken utgång visar historien. Då revolutionen, efter femtio års afbrott, åter utbröt i Frankrike, var det naturligt, att ett stort parti skulle anknyta vid 4793 och söka realisera Robespierres menniskorätt. Detta stora parti utgjordes af de radikala republikanerna., Häraf ser man att den nya tidningen bekänner sig till den demokratiska principen i dess strängaste konseqvens. Af det följande finner man dock att förf. kommer in i en kedja af räsonnemanger som leda honom ganska nära till den af honom sjelf ogillade kommunistiska åsigten. Vi skola följa honom ännu ett litet stycke. Men tiden hade redan skridit utöfver konventets och 4792 års principer, och hvem undrar väl deröfver? — Det hade visat sig, och hela den moderna historien bevisar: att alla statsborgares likhet inför lagen och den personliga rätten, som dekreterades af den första revolutionen, är illusorisk, så länge möjligheten af att med lika lätthet kunna försörja sig, icke blifvit tillerkänd alla medlemmar i staten. Det visade sig, att i skötet af samma samhälle, som tillerkänner lika lag och lika rätt åt alla, ändå alltjemt funnos herrar och tjenare, för tryckande och förtryckta, med ett ord, fria och slafvar, hvilka till och med fortplantade sig genom ge nerationer. Det hade visat sig att den politiska befrielsen till ingenting halp, så länge den materiella befrielsen uteblef. Den politiska befrielsen var numera icke det yttersta målet; man började forska efter orsakerna till massornas materiella ofrihet och man fann den grundad i arbetets förhållande till dess lön, och nu var man inne på den ekonomiska ll. revolutionens, eller socialreformens gebit.n Den sociala revolutionen är således den sista vi hafva att vänta, den är också den mest storartade, den mest genomgripande och smärtfulla. Men, torde man fråga, huru skapar man åt allal lika lätthet att försörja sig? — Med denna fråga l: träda vi midt in i tidens stora problem. — Vi vilja l. här anmärka, att hela den moderna socialismen har utgått från lösen: rätt till arbete, d. Vv. s. hvarje menniskas rätt att lefva af sitt arbete., Vi befara att förf. här sjelf råkat in i samma illusioner, alstrade af tankens cirkelgång, som det Louis Blancska partiet i Frankrike. Allt beror på hvad man menar med rätt tilll. arbete. Om det blott betecknar det anspråk, som enhvar eger på sina medmenniskors deltagande och omtanka att söka bjelpa den som l vill arbeta, hvilket bjudes af den kristliga sedoläran, så är detta ej något nytt, och en sådan rätt existerar äfven uten revolution. Menas åter en genom lag och statsinrättningar stadgad ovilkorlig rättighet till förseende med arbete från statens sida, så är man midt inne i Louis Blancs system, och man erinras då om den logiskt skarpsinnige Proudhons uttryck under diskussionen i franska nationalförsamlingen öfver denna fråga: Gif mig, sade han, rättigheten till arbete, och jag skall snart taga eganderätten. Detta är också obestridligt. Afl denna orsak ligger också alltid något grumligt uti sjelfva begreppet social revolution, taget såsom någonting afskildt från den politiska, hvarföre man också ser att Reform här, likasom författarne i Frankrike, nödgats stadna vid sjelfva problemet: ,tidens stora problemp, som de visserligen med skäl kalla det. Vi hafva velat i förbigående framställa denna anmärkning genast, då det nya bladet för öfrigt presenterar sig såsom allvarligt sökande sanningen, och vi anse att det finnes åtminstone här i Sverige ganska mycket att uträtta blott för att få de politiska hindren mot framskridandet undanröjda, innan man behöfver Igifva sig in i de mera aflägsna och obestämda Ispekulationernas rymder. Uti ett särskildt programm främst i bladet angifves för öfrigt den nya tidningens åsigt lom statsrätten. Staten är folket. — Den Isanna staten är den fria förening af individer, Insom i sig förena suverän makt med högsta Inrätt, d. v. s. frihet att organisera och styra Insig sjelf; en synpunkt, hvarifrån en fullständig rättsprincip bestrides för både den absolluta och den så kallade konstitutionella moI narkien. . E— —— Jul-Litteratur. Bibliothek för barn och ungdom. XV. Seder -loch bruk i Indien. berättelse af T. Acland, f.