Aftonbladet – 15 december 1849, sida 1

upplysningar eller aflagt bekännelser. Hvad skulle hon väl ock bekänna eller återkalla? Var bon blott en lättsinnig qvinna, som genom begäret att visa sig intressant och genom omständigheternas invecklade skick hade insnärjt sig, då hade hon länge nog kämpat, innan hon genom en osanring räddade sig från en svår anklagelse. Äfven då undvek hon den bestämda förklaring man fordrade, och gaf i början icke mera, än hvad som var oundgängligen nödigt till bennes egen räddning. Möjligen hade hon ej gjort det, om hon icke, i likbet med alla andra, fullt och fast trott på den stereotypa historien. Möjligen var det endast Bastides hån, som retade henne till det olyckliga yttrandet. Möjligen smickrades äfven hennes fåfänga al att föreställa den engel, som kom att sprida ljus, så att hon nu kände sig inspirerad till att vittna mot förbrytarne. Visserligen var det ock en intressant roll att spela den väl underrättade, eburu sjelf oskyldig och bunden genom en ed, och veta, att verlden lyssnade på hennes ord, såsom på ett orakel. I denna sinnesförfattning var hon i stånd till att, efter den andra domens fällande, försäkra jurymännen att de kunde vara lugna; domen vore rättvis. Detta kunde äfven hvarje annan qvinna säga, hvilken, såsom fru Manson, var öfvertygad om mordgerningens verklighet. Och om än denna öfvertygelse sedermera gilvit vika för en annan, om medvetandet att hafva bragt oskyldiga personer på schavotten, slutligen kommit öfver henne, hvilka bjeltemodiga ansträngningar hade ett offentligt erkännande häraf icke erfordrat? De o r, hvilka redan blödt, kunde hon ej återkalla i lifvet, och med bekännelsen att hon ljugit hade hon tillintetgjort sig sjelf; anklagelsen för falskt vittnesbörd skulle med en fördubblad fruktansvärd tyngd hafva drabbat henne.