Aftonbladet – 15 december 1849, sida 1

Ihela rättegången, ja äfven hans sarkastiska löje åt viltnenas utsago, kunna tala för hans oskuld. Men vore det ock å andra sidan ej tänkbart, att detta hån, denna köld endast gällde den orimliga fabel, som man uppdiktat för att bereda bans förderf? att han möjligen varit mördaren, blott icke på detta absurda och oskickliga sätt, icke deltagare i en komplott, öfver hvilken både hans förstånd och hans stolthet böjde honom? Kanhända verkställaren af en hemlig -domstols beslut, men icke en vänlig mördare, bedragare och tjuf. Något sådant är ej otänkbart, och vi veta icke, bvad juryn tinkt, hvilka öfvertygelser den hyste. Derjemte finner msn ej så få spår till elaka förbållanden, till sedhgt förderf: dessa rendez vonser, gifre sf äldre när, makar och täder, -åväl af den mördade som af mördarne, detta Bancalska bus, besökt äfven af personer ur de högre stånden, detta bestyr med smyghandlare, dessa fru Mansons bekännelser! Juryn visste mera, än hvad vi finna antydt. Bastides uppförande på scbavotten öfverensstämmer icke med det, som han under rättegången jakttegit. Sålunda kan visserligen en oskyldint anklagad, som ända till sista ögonblicket hoppas, att hans oskuld skall komma i dagsljuset, förtsifla vid åsynen af bilan, förlora all fattning och tilibskavisa sjelfva religionens tröst, ersedan hans tro på Försynen är skakad, som tillåter den oskyldiges förderf. Men sålunda kan äfven en förbrytares stolta bållring försvinna, när bon finner sitt förstånd och sitt lugn, hvarpå ban litat, vera otillräckliga, och ban dukar under för gudomlig och imensklig strsfldom. Äfven då händer, att en så förkrossad menniska tiger, om ej af stolthet, dock för att icke fläeka sin familjs ära. Fru Manson afled 1825 i Versailles. Man vet ej, att hon före sin död gifvit närmare