Aftonbladet – 11 december 1849, sida 2

damål. Arbetet måste också derigenom växa till en för stor vidlyftighet. Den utförlighet, åter, som uppstått genom här och der förekommande sedeskildringar och geografiska underrättelser om det gamla Svithiods indelning i smärre länder, dessas läge, uppodling o. s. v., är utan tvifvel fullt på sin plats, såsom ökande bokens intresse. Flere tragiska målningar äro väl utförda; exempelvis må anföras berättelsen om Ingiald Illrådas död, jemte beskrifningen på de lemningar man ännu ser efter Ränningeborg på Fogdön i Mälaren. — De häftena medföljande små lithografierna föreställa: (7) BrautAnunds död, (8) Ingjalds löfte vid tömmande af Bragebägaren, samt (9) Harald Hildetand i i Bråvallaslaget. — För att sätta läsaren i tillfälle till bedömmande af hr K:s stil och framställningssätt, hvilket vi vid första anmälandet uraktläto, välja vi ett stycke ur 8:e häftet, der det talas om Ingjald Illråda: Vid Braut-Anunders, död tillträdde Ingjald konungadömet öfver Svearna. Ringa var på den tiden Upsalakonungens makt och föga annat än Upsala Ödes gårdar egde han att herrska öfver. Mäktiga Fylkeskonungar, sjelfva med ärftlig och full konungslig makt befallande öfver lägre skattkonungar eller höfdingar, hade uti landets alla provinser uppstått, hvilka, ehuru erkännande Upsalakonungen såsom sin öfverherre och såsom hela folkets högsta styresman, dock föga aktade hans bud och ej sällan voro jemngoda med honom i makt och rikedom. Så hade det fortgått uti allt högre grad allt sedan Envåldskonungar, eller ensamma regenter, efter Agne Skeppsbos död, uphörde att finnas i landet samt konungadömet först råkade i brödraskifte och sedan, såsom sagan uttrycker sig, spriddes i ätterna alltefter som dessa utgrenade sig). Ingjald, som svårligen kunde finna sig vid den inskränkta makt, honom under sådana omständigheter skulle tillkomma och hvars sinne för öfrigt var alltför mycket böjdt för grymma medel, beslöt att, genast vid tillträdet af sin regering, genom en våldsam handling krossa det öfverhandtagande mångväldet och förskaffa öfverkonungen den makt honom med rätia borde tillkomma. De skatter, hans fader samlat, underlättade troligtvis hans planer i detta afseende och gåfvo honom medel i händerna att förskaffa sig ett tillräckligt antal medbjelpare för deras utförande. tminstone bistodo honom härvid hans fosterfader, Tiundalands konung, Svipdager den blinde samt dennes båda söner, Folkvider och Hylvider. Ivgjalds envåldsmakt skulle beredas förmedelst de mänga småkonungarnes undanrödjande, och detta dåd bestämdes att utföras vid det högtidliga gästabud, som kom att hållas, då han skulle dricka graföl efter sin fader. : Stora voro de tillredelser, hvilka härtill gjordes. Ett stycke ifrån den gamla kungssalen i Upsala lät Inogjald uppföra en ansenlig gästabudssal, i alla afseenden lika präktig som denna. Han inreddes och pryddes på det kostbaraste och ej mindre än sju högsäten höjde sig der öfver långbänkarne, hvaraf han fick benämningen De sju Konungarnes sal. Der skulle det högtidliga grafölet firss. Till det lysande gästebudet lät Ingj Id inbjuda Svithiods alla dåvarande Fylkeskonungar jemte en mängd jarlar, höfdingar och andra ansedda män från alla landsorter. Der infunno sig då, utom Tiurdalands konung Svipdager den blinde och dennes tvenne söner Folkvider och Hylvider, hvilka, såsom Ingjalds anhängare och medhjelpare i det hemska anslaget, icke tillhörde de utsedda offren, äfven Fjärdbundralands konung Yngvar med sina tvenne söner Alf och Agnar, Attundalands konung Sigvater och Nerikes konung Sporsnialler. Granmar, Södermanlands konung, ehuru äfven bjuden, kom icke. Deremot infann sig en götisk konung, Ingjalds svärfader konung Algöte i Westergötbland. De ankomna gästerna ledsagades alla in i den nybygda gästabudssalen, der konungarne intogo de för dem tillredda högsäten; ett enda stod tomt. Deras män togo sina platser på bänkarne i salen. Ingjalds hoffolk och alla hans män inrymdes uti den gamla kungssalen, den så kallade Upsalen. Den tiden var sedvänja, heter det i sagan, när arföl skulle hållas efter konungar och jarlar, att den som gjorde arfölet och till arfs komma skulle, borde sitta på pallen framför högsätet, tills den skålen dracks, som kallades Bragafull (eller Brageskålen). Då skulle han stå upp emot Brageskålen, göra ett löfte och derpå dricka skålen ut. Sedan skulle han ledas till det högsäte, hvilket hans fader hade egt, pch var ban då först fullkomligen kommen till arfs efter sin fader. Så skedde ock här, att då Brageskålen förekom, stod konung Ingjald upp, emottog ett stort djurshorn och gjorde ett löfte att föröka sitt rike till hälften åt alla sidor eller ock dervid omkomma. Dervid tömde han det emottagna hornet. Den hemliga meningen af Ingjalds ord anades icke af hans i snaran fallna gäster, hvilka, utan att tänka på någon fara, muntert drucko om till sent på qvällen. Då de alla blifvit mycket druckna, befallte konung Ingjald Folkvider och Hylvider att de skulle, såsom förut öfverenskommet var, väpna alit sitt folk och omringa den nya gästabudssalen. De gjorde så och läto äfven frambära eld samt lägga den rundt omkring salen. Denna itändes, och då uppgick sju Konungars sal i rök och låge. Alla der församlade Fylkeskonungar, sex till antalet, tillika med allt deras hoffolk samt ett stort antal jarlar, höfdingar och andra ansedda män blefvo då på en gång innebrända. De, som försökte komma ut ur den brinnande salen, blefvo genast nedgjorda af Ingjalds folk. Detta var branden i Upsala, som förskaffade Ingjald tillnamnet Illråda. Efter småkonungarnes mord underlade Ingjald sig alla deras fylken och tog skatt af dem, men afskydd och hatad af alla för sin svekfulla gerning, hvarigenom han så skändligt brutit emot gästfrihetens öfver hela norden heligt aktade lagar, vann han genom sin illgerning blott en osäker och kort varande makt, som slutligen ändades med hans och hela hans ätts undergång. fond tnänningon mallan Pranccan ach