Aftonbladet – 11 december 1849, sida 1

samma person, hvilken i Rhodez hade skrifvit till prefekten: I rättvisans helgedom, inför dess vördnadsvärda tjenare, inför Gud, som hör mig och skall döma mig, vill jag uppenbara sanningen. Jag förklarar härmed, att min första utsago (den nekande) endast och allexast är gällande. Alla bekännelser, som jag cjort, hefea genom våld och genom fruktan att föranleda ett mord, blifvit mig aftvingade. Gifves väl något hvarmed man ej hotat mig? Detta skref hon i lugnt tillstånd; de dunkla bekännelserna uistötte Hon i en nervös exaltation, dertill drifven genom fängelse, misstankar, hotelser inför den fruktansvärda domstolen, och ibland rördare, hvilkas kedjor skramlade kripg henne. Pryiiketdera är mera trovärdigt? Hennes memoirer äro visserligen ej något evangelivin. nen väl en oskattbar ledtråd för domaren vid bedömandet af ett fruntimmers trovärdighet, hvilket i ångsten och af cConsequence de plaisanpterie öfverger den ena osanningen för att omfatta en annan, och geNast derpå äfven måste återkalla denna; ett runtionrer, som, för att rentvå sitt eget rykte, fläckar eu annans, sem dertill är hennes vän — eh tbK olicka — för att befria sig sjelf från misstankar, vältrade bon dem på Rosa Pierret! Afven fruntin:mer af mera moralisk karakter unde vid sådsrve frågor, som man gjorde fru Mansop, gencw yvinig skygghet inveckla sig osanningar; buwu mycket mera en qvinna med så lättsinvig Och tillika passionerad naur, en qvinna som, icke skön, firades för sin jvickhet och fann nöje uti intriger, hvilka ill och med aflägsnade henne från bennes egen amilj. Ur en moralisk synpunkt visar hon. ig bland alla vittnena i denna rättegång ej om det sämsta, men väl som det minst trovärdiga, ty sjelfva hennes öfvertygelse finner man rara ett resultat af sjelibedrägeri, lidelse, förlom; illusion och ett faktiskt sjukdomsjillstånd.