Aftonbladet – 8 december 1849, sida 2

nan kunde ej öfverbevisa henne om annaty.än tt hon så väl som hvarje barn:i Rbodez kände ch hade berättat den. fasansfulla dikten. — nför assisrätten i Alby var-det, som der mångaldigt plågade och förtalade, hvilker: hållits ången, i. sju månader: för. det hon ej ville tilltå, hvad man fordrade af benne —omsider röt sin tystnad, och kort derefter inträdde let dramatiska inpromptu, hvilket i juryns gon. afgjorde saken. Redan i sessionen d: 30 Mars 1818 upptog ru Manson åter sin förra bekännelse, hvilken hon aflagt för prefekten, grefve dIstournet, och uppgaf följande: den 19:de Mars, kl. 3, 3 gick jag på gatan des Hebdomadiers, hörde oväsen och begaf: mig i ett hus, som stod öppet. En okänd person stötte mig in i ett kabinett. Åter hörde jag oljud och svimmade af. Då jag återfick sansningen, föreföll det mig, som om jag bortsläpades af någon. Jag hörde talas men kunde ej urskilja rösterna. (Här svimmade hon af, men samlade sig smart åter.) Jag hörde någon jemra sig, derjemte dofva rop, och hörde huru strömmar af blod flöto i ett ämbar. Jag darrade för mitt lif, ville öppna ett fönster, stötte mig; jag fick en blodstörtning (? 2), derefter ett anfall af vanmakt. Kort derpå kom någon in till mig i kabinettet, förde mig ut på gatan, på torgetn o. s. v., alldeles i öfverensstämmelse med hennes förra utsago. Hon tillstod ytterligare att hon varit klädd i mansdrägt, och burit blå pantalonger, dem hon sedermera uppbränt, emedan de varit fläckade-af blod, som hon förlorat. På tillfrågan, huru hon kunnat höra, att det just varit blod som flöt i ämbaret? svarade bon, att hon af rosslandet slutat till, att man skurit halsen af någon. Då generalprokuratorn frikallazae henne från alla ytterligare redogöranden, wvch antydde att man kände orsakerna till henne: tystnad, bedyrade hon, att hon icke aflagt nå gon ed. —L — VARNANDE JURYDOM: William Armitege en engelsk kemist i Lou!l, Lincolnshire, hade upp funnit. ett slags signsteldar, att begogna såsom fyr