Aftonbladet – 7 december 1849, sida 2

ver att Aftonbladet synes fordra, att hon skall den 26 April kunna ana hvad som den 24 ,skrifves i Wien till en Augsburgertidningn. Skall ej nu publiken röras till medlidande, så veta vi ingen råd; det der aftonbladstyranniet kan ju komma håren att resa sig på en fattig syndig menniskal Men icke nog härmed! Aftonbladet skall äfven sota för att det understått sig att citera Posttidningens och Tidens älsklingsblad Augsb. Allg. Zeiwt. Efter detta blad nu citeras, så följer ock deraf att det af Aftonbladet anses för en pålitlig auktoritet. Aj, aj! Nu blef Aftonbladet rigtigt fast igen! . Kan ej Posttidningen inse att vi just citerat dess själafränder för att blifva så öfvertygande som möjligt? Att citera ett radikalt blad hade ju varit att blottställa sig för nonaccept! Vi finna dock att huru vi vända oss, så hafva vi Posttidningens logik bakom oss. Detta är likväl icke allt. Behöfver läsaren något ytterligare bevis på A. B:s oredlighet? Välan! Vi vi;ja gifva honom ett till! utropar Posttidningen. Efter en så patetisk början kan man vänta sig ett tragiskt slut. Fortsättningen går också ganska riktigt i moll. Fråga är om ett i Posttidningen förekommande råd till pukliken, att misstro alla underrättelser från Ungern som ej härflyta ur officiell källa; som detta råd förekomraer i en skrifvelse från Wien, så — menar Posttidningen — följer ock deraf att de ej uttrycka den officielles tankar. Kan man se! Har då Posttidningen glömt alla sina predikningar i ändamål att omvända både Aftonbladet och publiken till blind tro på de officiella källorna! Skall hon nu förneka sin egen tro!? Den officielle har ännu en bigt att göra, en tyngd att vältra från sitt rena samvete. Nå väl! Mins läsaren de der smädefulla utgjutelserna om polackarna, detta vandrande lönnmördarsamfund, som kastar sig likt ett inflamerande sjukdomsämne på hvarje sår och hotar med mord och brand, med ruin och förstörelse, som af P. T. meddelades efter ett Wienerblad! Tror läsaren att P. T. har ringaste skuld uti dessa smädelsers meddeiande? Nej, långt derifrån! Den officielle tvår sina händer, artikeln är ord för ord öfversatt och meddelad för att gifva läsaren prof af de föreställningar somliga österrikare göra sig om ungerska krigetp. Då Aftonbladet angaf att artikeln var meddelad efter ett Wicnerblads, trodde wi ej att Posttidningen skulle anse nödigt upplysa att den är riktigt öfversatt; detta plägar vara regel i Aftonbladet, månne det kan höra till undantagen i Posttidningen? I annat fall förstå vi ej hvarföre P. T. lägger oss till last att icke ha omnämnt detta. Att artikeln var meddelad för att gifva läsaren ett prof af föreställningar, synes redan af dess innehåll; om nu dessa föreställningar endast tillhört somliga österrikare, men ogillats af Posttidningen, så hade de väl ej under dess flagg lotsats ut bland publiken, till på köpet utan xkommentarierb? Hvad skäl förefanns då att förlänga citatet med detta meningslösa tillägg? Hvad vilja nu dessa Posttidningens undflykter säga annat, än att hon gerna vill se yxan gå, men icke vill hålla i skaftetv? Icke rår Aftonbladet för att det halfofficieliav arbetet denna gång råkat blifva så grofhugget,. att sjelfva Posttidningen blyges för att erkänna detsamma? Hvad som af hela Posttidningens opus förefaller oss allraroligast är dess upprepade artighet, att på Aftonbladet tillämpa den bekanta fabeln, i Stridsbergs krestomati, om den unga lögnaktiga oxen. Som den unga oxens hela förbrytelse bestod deruti, att han emellanåt roade sig att drifva litet gäck med de enfaldigaste bland sina kamrater, följer ock, om fabelnstillämpning skall hafva någon betydelse, att Posttidningen måste nära intressera sig för någon af hans kamrater, som varit utsatt för driften. Om Posttidningen, som är så bevandrad i Stridsbergs krestomati, blott vänder om bladet, så finner hon på andra sidan en ännu intressantare fabel om den unga inbilska åsnan, hvilken var så högfärdig öfver sina långa öron, att hon endast ville tjena furstar och förnämt folk. Den unga klipska oxen kunde icke gerna träffa på ett mera passande subjekt att drifva med, än denna ganska enfaldig2, men mycket inbilska åsna.